Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
237
vägar, der han kanske riktigt ser målet, men folket icke kan leta
sig fram. Bättre är dä att Konungen tager sitt folk sådant det är
och försöker att göra icke hvad honom synes bäst vara, men det
bästa som göras kan under de förhållanden, som för tiden finnas,
tänkande att om han ej blifver förstådd af sin tid så kommer en
efterverld, som kanske säger, att den Konungen var visare än sin
samtid. Gå till historien! Icke gjorde Gustaf Adolf allt livad han
såg godt vara. Tiden var ej alltid mogen för hans tankar. Men
icke drog han derföre sin tanke ifrån sitt folk, men han fördrog
sitt folk och nöjde sig med att plantera frön. Missväxter hafva
härjat, men roten står. — — — Det som menas är i hufvudsaken
blott den allmänna pligten att lefva med och icke emot sin tid,
att sätta sig in i dess tankar, sluta sig till dess sträfvanden och
draga ut ur dem deras bättre del, men sofra slagget; så onda äro
de väl icke, att ej något godt kan arbetas fram ur dem, icke sä
blinda att de ej kunna taga emot något af det ljus, som lyser för
ett öga, som blickar öfver tiden, icke så oregerliga att de ej kunna
regeras af en man med ljus i hufvudet och kärlek i hjertat. Men
visserligen behöfvas dessa egenskaper".
Manad af sann fosterlandskärlek och rättmätig
national-stolthet, i förening ined omutlig sanningskärlek uppträder förf.
mot den chauvinism, för hvilken våra landsmän kanske ej utan
skäl ofta blifvit anklagade. Det är en klang af äkta metall i
hans nedanstående ord:
»Det gifves ett sätt att ljuga ett värde, som man icke eger;
det är då man låtsar rikedom när man är fattig och tapperhet när
man är feg. Denna svaghet är ej främmande för svenska folket.
Våra fäder spände sin ärelystna flygt till de högsta rymder, och
derföre att de låtit Europa återskalla af sitt namn, ehuru icke
alltid med välsignelser, vilja vi berömma oss att vara barn af dem
och hvila på deras lagrar. Det kan icke nekas att den svenska
historien talar om ett begär efter yttre glans, en förkärlek för det
praktfulla, äfven när det lysande skenet endast varit en dyrbar
mantel öfver ett ihåligt inre. Detta anlag’ for flärd och
sjelfberöm-iuelse tärer på nationens kärna. Vi säg-a ej att det är starkare nu
än förr; vi påstå ej, att Svensken saknar skäl för sin stolthet. Långt
derifrån; så mycket godt och skönt och herrligt liar skett inom
Sveriges gränser och utom desamma af Sveriges folk, att man ej
kau läsa den Svenska Historiens skildringar, utan att hjertat röres
och tanken lyfter sig från jordens mull. –-Men den känsla,
som af sådana’ minnen väckes, är blott så länge ren, som den fattas
såsom en väckelse att följa exemplen oeli förenas med en kraft, som
vore mägtig att under förändrade förhållanden på ett annat sätt
verka lika troget, lika ihärdigt, lika försakande i fäderneslandets
tjenst. Det händer stundom att denna minnets stolthet blifver
verkligt högmod. Måtte vi bevara oss väl, att icke berömmet öfver
våra fäder för hvad de gjort kommer att höras från ett slägte, som
ingenting duger att göra».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
