- Project Runeberg -  Tidskrift för hemmet, tillegnad den svenska Qvinnan/Nordens qvinnor / Fjortonde årgången. 1872 /
245

(1859-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

245

frågade han. "Nej", svarade den tillämnade bruden. "Men
huru kan du då tänka att blifva lycklig?" "Det spörjs det!"
svarade den unga qvinnan helt filosofiskt. Många dylika svar
skulle kunna anföras. Män, som gift sig för att få någon som
sett om sin — gris; qvinnor, som redan en gång varit illa gifta
och dock gift om sig för att slippa — hugga ved, och så
vidare. Nekas må dock icke, att äfven äktenskap, knutna af
ömsesidig kärlek, kunna förekomma, ja — vi skola hoppas det
— ganska ofta förekomma hos de arbetande klasserna, och att
uttryck, som tyckas bevisa motsatsen, äro icke så menade som
sagda, utan snarare härflyta af en viss blyghet att för en tredje
persons blickar visa denna känsla. Då nu den arbetande
qvinnan blifvit gift, går hon samma öde till mötes som hennes mor
fore henne; samma kamp mot nöd och brist! Ar hon en
pligt-trogen qvinna, så arbetar hon, äfven utan hopp, för att
tillfredsställa sitt eget samvete; dylika qvinnor finnas, erkännom
det med glädje, hvardagslifvets martyrer och hjeltinnor, hvilkas
mod och sjelfförsakelser skulle komma månget helgons gloria
att förblekna. Men är hon icke en sådan, sjunker hon så
småningom ned i en djurisk slöhet, som man ofta ej vet, om den
bör beklagas eller anses som en välgerning för henne. Barnen
ökas; deras födelse är en anledning till sorg i stället för glädje;
nöden blir större, arbetet tyngre, och — "ack om vår Herre toge
dem!" suckar den stackars modern, — en bön, som visserligen
kunde vara from, om den ej oftast vore kärlekslös. Så skrider
tiden framåt, barnen växa upp och lemna hemmet; det borde
blifva bättre för föräldrarna, åtminstone i ekonomiskt afseende,
ineu så blir sällan förhållandet. En förtidig ålderdom med sina
krämpor och sin slöhet smyger sig öfver qvinnan, och hennes
ålderdom, då hon som ett gammalt, så kalladt undantagshjon
inhyses i en stuga, för dålig för andra att bebo, och der
framsläpar sina dagar i ensamhet, eller hon inqvarteras i den
öfver-befolkade fattigstugan, är långt ifrån afundsvärd. Kanske äro
barnen vid denna tid gifta och taga den gamla modern i
huset; vi hafva ett gammalt svenskt ordspråk, som säger: "hårdt
är barnabröd", och det säger sant. Icke det ensamma
undan-tagsljonet, icke fattigstugu-gumman, är så beklagansvärd som
mången gång en dylik gammal farmor eller mormor i sina barns
hem. ty — ack! hon sådde icke kärlek i sina barns hjertan,
och ;ar heller ingen uppskära. Hon sådde liknöjdhet och
vårdslöshet, och de bära nu frukt femtiofaldt och hundradefaldt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 16:20:24 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tfh/1872/0252.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free