Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
251
Du är min och jag är din, derom må du vara förvissad. I
mitt hjerta är du inlyckt, — lilla nyckeln är förkommen — måste
derför bli derinne alltid.
Mannen till henne.
»Ganska ifrigt har jag genomläst ditt förtroliga bref, fröjdat
mig åt ditt mångfaldiga lofprisande af tro och vänskap och, likt
ängen da vintern förlidit, föryngrats af din ljuflighet^ blomster.
Om alla min kropps lemmar kunde förvandlas till tungor,
förmådde jag ej besvara så stort lof, och vore jag än hålig som
en svamp kunde jag ej uppsuga så mycken herrlighet. Men
du har uppställt för mina ögon en högst sällsam synvilla, och ur
en och samma källa hemtat mig både sött och bittert vatten.
Mitt hjertas äng, vattnad af dig, begynte bära trohets och
vänskaps blom och frukt, då strömmade plötsligt den salta floden
öfver henne och förtorkade all hennes herrlighet.»
Älskaren fortsätter derefter att i bittra ord förebrå henne
att hon »utsträckt emot honom sitt tals grenar, smyckade med
sköna blad» och dragit hans hjerta till sig, men blott för att
åter stöta det tillbaka utan att vilja ingå någon närmare
förbindelse. Detta, menar han, är en poetisk ömhet utan allvar. »Ditt
tal», säger han, »är likt IJoraz’ bild, börjande som den skönaste
qvinna och slutande som ett odjur. »Du motsäger dig sjelf,–
då du till de goda grundsatser och vackra loftal, som du
förutskickar, ej fogar eller antyder ett motsvarande slut, utan tvärt
emot all vänskaps regel sätter din ovilja mot min vilja.»
Hennes svar.
Till honom hon; hans till hennes.
Visserligen har någon i Ovids namn sagt om kärleken:
»I hoppet tjenar jag, förbidande kärlekens fröjd.» Men jag
trodde ej att dessa rader skulle göra mig sorg och jag hoppades
att intet skrifvande härom skulle vara af nöden; men jag kallas
ånyo till vapen. — Jag vill dock att du ej vredgas om jag
stillar den ifver, som gripit din själ. Jag har, för att tillstå
sanningen, skrifvit så förtroligt, som ännu ingen man före dig kunnat
förmå mig att skrifva. Men J, listige, eller rättare sagdt erfarne
män, plägen fånga oss enfaldiga flickor med ord. Då vi i
allmänhet och i all hjertats enfäldighet gå före er på ordets
slagfält, träffen J oss med spjutstyngen af hvad J kallen edra riktiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
