Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
281»
Då man vid nattrasten skulle lyfta damerna af hästarne bad
jag att man skulle lemna mig lyftjernet, och hjelpte så fruarne
ned. Ännu satt hon der på sin springare, och kring henne stodo
många riddare och svenner, med hvilka hon skämtade. Jag bar
lyftjernet till henne; då talade hon: »J ären icke stark nog och
kunnen ej lyfta mig», hvaröfver vardt mycket skrattat. Hon
besteg dock jernet och i det hon gled ur sadeln grep hon mig
hem-ligen i håret och slet af mig en lock utan att någon såg det,
sägande, »den tar jag till straff för det J ären så försagd; man
har ej talat sannt för mig om er.» Så gick den goda till de
andra damerna, och jag stod qvar i djup sorg, tänkande: »Hur
illa har jag ej fört mig upp emot henne! Hon blir mig aldrig
huld. Jag har förspillt min lycka hos henne!»
Jag red till herberget i staden och bad Gud flitigt att Han
ville taga mitt lif. Jag gömde mig undan i en kammare, svor
att jag var sjuk, och det var ock rena sanningen. Hela min
kropp värkte, mitt hjerta sved, jag tänkte jag skulle gå från
vettet och skrek »O ve! O ve! O ve! att jag någonsin blifvit
född!» An låg jag, än satt jag, än stod jag upp, vände mig hit
och dit och vred ofta mina händer natten igenom. Om
morgonen ville man skicka till mig en läkare, men jag begärde en häst
och en följeslagare, satt upp och sprängde bort lik en vansinnig
till det ställe der jag lemnat den goda. Och der, mån J tro, fann
jag min herrskarinna redan till häst insvept i sin reskappa. Då
hon såg mig böjde hon sig helsande, och jag teg nu icke mera
utan talade: »Nåd! min herrskarinna, var mig nådig för Guds
och er egen dygds skull; J ären den, vid hvilken min lifstråd
hänger; tron mig, Eder hafver jag hyllat, allt sedan den ljufva
stunden då jag såg er första gången. 1 trohet har jag hängifvit
mig åt er; ren och beständig skall min hyllning förblifva.
Låten mig vara eder riddare och unnen mig att tjena eder!
Ingenting kärare kan jag någonsin vinna, än eder, rena, ljufva, saliga
dam. Gerna vill jag på ridderligt arbete våga lif och lemmar
och framhärda i all riddartjenst för er intill min lefnads slut.»
»Tigen!» utbrast hon, »J ären alltför mycket barn och
ovetande i sådana stora ting. Om min huldhet är eder kär så
afhållen eder från sådant tal och viker från min sida. Edert
sinne är bedåradt.»
»Dyraste dam, endast deruti är jag bedårad, att jag icke
kan så tala Eder till som jag ville. I ridderlig tjenst är jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
