Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
281»
så klok som den bäste; till att tjena sora trogen följesman är
jag icke för svag.»
»Jag råder eder, viker ifrån mig, om J ännu ären vid vettet,
och hörer upp att irra omkring efter mig. J veten väl att jag
är vaktad; har någon förnummit edert tal till mig kan det bringa
skada. J skolen lemna mig i fred, eller J ären för sannt en
odräglig menniska.»
Den goda såg sig om och talade till en riddare. »Riden J
ock vid min sida; det anstår er alla illa, att blott eu ledsagar mig.»
Jag ropade: »Hon har rätt, det är i sanning litet passande.»
Då kommo mer än sex framsprängande och mitt tal måste sluta.
Jag tog urlof och red derifrån med gladt och modigt hjerta; det
tycktes mig jag hade haft god lycka och fått tala ut min vilja
för henne. — Jag for alltså hela sommaren ut på riddarebragder;
då vintern gjorde ända härpå satte jag mig till och diktade åt
henne ett qväde och en liten bok och skickade henne dem genom
min faster.»
Så berättar Ulrich von Lichtenstein om början af sin
kärlekshistoria. Han fortsatte sedan att om somrarne öfva sig i
tornerspel och ryttarlek och om vintrarna dikta sånger till ära
för sin herrskarinna, en gift fru, hvilket allt fastern fann vara i
sin ordning. Då han en gång låtit underrätta sin herrskarinna
att han i hennes tjenst förlorat ett finger, och denna svarade
med budet att det säkerligen icke vore sannt och att hon väl
visste han hade sitt finger i behåll, lät han en vän afhugga det
skadade fingret och skickade henne det som intyg. Slutligen gjorde
han, henne till ära, en stor riddarfärd från Venedig ända till
böhmiska gränsen, och bröt, förklädd till kärleksgudinna, öfver
trehundra lansar mot de riddare, som under vägen inbjödo honom
till kämpalek; af berättelsen härom får man i förbigående veta
att också han var gift och under den nöjsamma färden begagnade
tillfället att på några dagar fara hem till sin borg och helsa på
sin hustru. Detta äktenskap synes alls icke hafva stört hans
förhållande till sin herrskarinna. Men deremot blef han under
den glänsande riddarfärden misstänkt att hafva hembjudit sitt
hjertas hyllning äfven åt andra damer, hvarför hans herrskarinna
skickade honom ett ganska ovänligt budskap och återfordrade de
ringar, som hon en gång skänkt honom. Ulrichs berättelse om
sin sorg öfver detta budskap, hur han gret så bittert och [-öfver-]judt-] {+öfver-
]judt+} att han förmådde andra att gråta utan att de visste
hvarför, m. m. är ett talande bevis på den konstlade sentimentalitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
