Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
281»
bort tillhöra den bräckliga ålderdomen, medan en annan gång
en till det yttre vanlottad pygmé öfverraskat med en fyllig och
klangfull talorgan. De egenskaper, som utgöra vilkoret för en
tempeltjenare hos Thalia eller Melpomene, voro så ytterst sällan
förenade hos en person — då de deremot ofta nog påträffades
splittrade hos skilda individer — att bland hundradetals sökande
till elevplats, det var ett sällsynt fynd, att finna någon enda,
som kunde gifva anledning till förhoppningar.
Bland anmärkningar, som drabbade de unga aspiranterna,
voro de vanligaste antingen en alldeles olämplig och oböjlig
talorgan eller en vacker sådan, men förderfvad genom olater;
dernäst kom den fullständigaste okunnighet i innanläsning, en
okunnighet ofta lika stor hos studenten, som hos den obildade
handtverkaren.
Då inom området för skolans verksamhet också låg arbetet
med att uppöfva och möjligen ombilda talorganer, så antogos ofta
nog till profelever sådana unga aspiranter, hvilka hade en af
naturen vacker, men af ovanor förderfvad stämma. Dock, hvilket
oändligt och tålaniodspröfvande arbete att omgestalta en sådan
talorgan, och att så småningom rensa den från olaternas
omhölje, hvilket allt varit en så lätt sak för föräldrar och
målsmän eller lärare medan ogräset ännu hade späda rötter.
Det är en missaktning, en otacksamhet mot alla goda gåfvors
gifvare, att utan intresse följa det uppväxande slägtet också pa
dessa vägar, och att likgiltigt åhöra, huru de vackra, fast späda
stämmorna genom slarf eller okynne ikläda sig det ena lytet
efter det andra; och det är ett nästan oförlåtligt fel, att
skollärare så ofta uppmuntra till den maskinmessiga, monotona
lex-uppläsningen, under hvilken man tydligen hör huru minnesgåfvan
ensamt opererar, taktmessigt som en pendel, mekaniskt såsom
lexan blifvit inpluggad, medan tankarne på sjelfva innehållet icke
förunnas det ringaste andrum hos den talande. I sin egen
barndom skattade författaren till denna uppsats i så hög grad till
detta afskyvärda fel, att upprabbla sina lexor utan att betona
betydelsen af innehållet, att ban en dag med verklig förvåning
hörde en ny lärare i skolan fråga: "Hvad menar du med
åmin-nelse, min gosse"?
S-kolpilten hade nemligen i åratal upprepat nattvardens
instiftelseord "så ofta I det görer, görer det till min åminnelse"!
med denna falska tonvigt, och tillförene aldrig fått någon
tillrättavisning. Med den nya läraren inträdde också ett nytt skede
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
