Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
293
tände med och uppgående uti densamma, som är skådespelarens
svåraste uppgift, och hans enda vilkor för ett lyckadt
återgifvande af den karakter han skall framställa.
För att öfvergå från den sceniska framställningen af
karak-terer till föreläsandet af ett drama, och bemödandet att derunder
gifva individualitet at dess figurer, vilja vi med några ord beröra
denna svåra framsägningsuppgift.
Vådorna, att utan alla scenens resurser, utan maskering och
kostymering, blott med tillhjelp af menniskoröstens böjlighet och
målande förmåga, teckna gestalter, hvilka i synnerhet i
klassiska theaterstycken äro redan på förhand kända, äro många och
stora, och vi väga tro, att at fä dödlige är förunnad snillegåfvan
att lösa en sådan uppgift. Försök i denna väg äro många gånger
gjorda, men ha till ovilkorlig följd, att åhörarens fantasi nästan
uteslutande upptages af föreläsarens personlighet och större eller
mindre talang, till stor skada för det snilleverk, som skall
föredragas. Men det var likväl detta, som var hufvudsaken, och dettas
skönhet får icke betraktas genom det dunkla glaset at’
framsägarens personlighet. Vid en dylik föreläsning gäller mer än
någonsin detta underordnande, som vi i början af denna uppsats ha
rekommenderat at de alltför rikt begåfvade deklamatörerne, detta
underordnande af sin egen talang under talangen eller snillet
hos dramats författare, såvida dennes opus icke skall degraderas
till blott en bisak, en häfstång, för att lyfta framsägaren upp
på triumfcharen. Ju lättare antydningen af de skilda
karak-tererne i dramat göres, ju friare blir spelrummet för åhörarens
fantasi och för hans egen sjelfständiga uppfattning af det arbete,
som föreläses; och vida bättre än en alltför stark och bjert
färgläggning, är — ingen färgläggning alls, ty åhöraren öfvertager
då sjelf måleribestyret i sin tankeverld af de bilder författaren
upprullat.
Framsägaren, om han icke dristar sig på de nyssnämnda
karaktersantydningarne, gör då klokast i att blott hålla sig till
ön enkel, redig, naturlig läsning utan monotoni; och resultatet för
åhöraren skall bli vida mera vinstbringande, än om dennes
uppmärksamhet oupphörligen skiftas mellan tankarne på författarens
gestalter och reflexionerna öfver föreläsarens försök att både
illustrera och kolorera figurerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
