Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
300
eller drift, framgår det rastlösa sträfvandet efter ett måhända
oupphinneligt mål. Häraf rörelse, grundvilkoret för allt historiskt
framåtskridande.
Det är icke omedelbart sedernas förädling, eller sinnets renande,
eller lidelsernas betvingande, som utgör gränsmärket mellan de
förkristliga och de kristliga epokerna i verldshistorien.
Visserligen står den kristliga civilisationen i inånga väsendtliga
afseenden högt öfver den förkristliga; men det är dock bekant att de
kristliga dygderna hafva ett följe af egendomliga laster, laster som
den hedniska forntiden icke var i stånd att ur ett sådant
förderfvets djup framalstra, emedan dess medvetande icke gick så
djupt. Det är bekant att den kyrkliga tron icke blott eggat
vantron utan äfven betingat en öfvertro så mörk, att
liedendo-mens onaturligheter, i jemförelse härmed, få en anstrykning at
ursäktlig förblindelse och råhet. Det har blifvit bevisadt, att
andeförbrytelser i alla riktningar tilltaga med det tilltagande
andeliga medvetandet, och derför — det må nu, om man så vill,
vara sändt till ära för den kristliga civilisationen — aldrig rotfäst
sig d jupare, utbredt sig längre eller stigit högre än i närvarande tid.
Den naturliga föreställningen om hvad det innebär att vara
menniska, var i den hedniska forntiden en helt annan än den
sedan, under kristendomens inflytande, blef. Olikheten af denna
naturliga, märk väl, naturliga, föreställning om menniskans värde,
är det som angifver den historiska demarkationdimen.
Huru bjert än skilnaden må framstå mellan den orientaliska
despotismen och den grekiska friheten, så ut jemnas den dock, vid
en närmare betraktelse, i den gemensamma grund hvarpå de hvila.
Ett drag ur Kambyses historia torde bäst åskådliggöra saken.
Kungen frågar en dag i upprymdt lynne sin vän och
rådgifvare Prexaspes: "Hvad säga perserna om mig"?
"Man prisar dig i allt Herre", svarade Prexaspes, "men man
påstår blott att du älskar vinet allt för mycket".
"Nu skall du sjelf döma", genmälte kungen, "om perserna
säga sannt, eller 0111 de sjelfva äro från förståndet dä de tala pa
sådant sätt. Om jag träffar din son, som står derute, midt i
hjertat, sa är det klart att perserna ljuga och att jag har min
fulla redighet". I detsamma spände han bågen och sköt gossen,
och då denne föll lät han rista upp lians bröst, visade fadern att
pilen satt midt i hjertat, och tillade: "ser du det! Det är
perserna som äro från vettet, icke jag. Ifar du någonsin sett en
bättre skytt"?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
