Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
301
Pre.xaspes svarade: "En gud kan icke skjuta bättre".
På samhällets nuvarande utvecklingsgrad är det säkerligen
ingen som ej skall finna denna handling ytterst upprörande,
naturvidrig. Man uppreser sis ej blott mot Kambyses’ grymhet utan
om möjligt ännu mer mot den slafviska undergifvenhet, hvarmed
fadern, för att undgå sonens öde, böjer sig för makten och
smickrar allherrskaren. Men perserna funno pa sin tid och med sitt
samhällsmedvetande en sådan kunga-handling hvarken upprörande
eller onaturlig, utan tvärtom alldeles i sin ordning.
För den frie greken skulle visserligen ett sadant tänkesätt
varit motbjudande; men det grekiska samhället gjorde sig dock
mången gång, om än under annan form, skyldigt till handlingar,
lika upprörande som Kambyses’. Saken är, att grekerna, trots
deras sinne för individualiteten och dess harmoniska utveckling,
dock i grunden lika litet som perserna hade någon verklig
aktning för personligheten eller någon rätt uppfattning af menniskans
ursprungliga värde som sådan. Folkreligionen, på hvilken hela
den undersköna helleniska kulturbyggnaden hvilar, röjer en
genomgående förnekelse af menniskans personliga väsen, ett
misskännande af individens eviga jag: "Modige son af Tydeus, hvi spörjer
du mig om min härkomst? Likasom trädens blad så äro ock
menskornas slägten: Bladen förströs af vinden kring jorden, men
när skogarne grönska, skjuta friska från grenarne fram igen,
när vår kommit åter". Dessa Glaukos’ ord till Diomedes,
uttrycka en hela hellenismen genomgående grundåsigt, en
förutsättning, utöfver hvilken den naturliga sjelfkänslan aldrig kunde gå.
Detta misskännande af jaget, denna sjelfmedvetandets skranka,
var ingen af de stora filosoferna i stånd att hafva. Den ende,
som på allvar försökte det dömdes till döden.
Först med kristendomen såsom en verldshistorisk makt vinner
det personliga sjelfmedvetandet inträde i samhället. Här menas
nu icke gudsförhållandet i hela dess innerlighet och renhet, ett
förhållande hvars verkningar äro mera inåtgående och osynliga,
utan blott den högre föreställningen om menniskans bestämmelse
i det hela och den derpå grundade känslan af menniskovärde och
menniskorätt. Evangeliets tal om menniskan såsom skapad efter
Guds beläte — den stora Kristustanken: Så älskade Gud verlden,
så högt skattade Ilan hvarje menniskosjäl, att Han gaf sig sjelf
på det att ingen af dem måtte förgås — allt detta hade något
för verldsmenniskans sjelfkärlek högst smickrande, och alstrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
