- Project Runeberg -  Tidskrift för hemmet, tillegnad den svenska Qvinnan/Nordens qvinnor / Fjortonde årgången. 1872 /
339

(1859-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

339

samma det glupska djuret vände sig på ryggen för att svälja
betet, ryckte han högra armen hastigt tillbaka, och med den
venstra åtdrog ban snaran. Folket i båten, som hade en lina
fast i snaran, halade hajen till sig, bogserade honom i land,
hvarefter ban dödades och nedgräfdes, för att sedan efter ett par
dagars förlopp uppätas.

Ett mindre äfventyrligt fiske skedde vid nytändningen, då
natten är mörk, och om vädret för öfrigt var stillt. Sent på
qvällen rodde de med sina små båtar ut ett stycke till sjöss.
Efter en stund vände de alla samtidigt mot land, då i hvarje
båt en man satte sig för-ut, hållande ett klart brinnande bloss
öfver vattnet. De andra rodde nu mycket tyst och ytterst sakta
emot någon öfverenskommen punkt på land der vattnet var djupt.
Eldskenet tjusade eller bländade fisken, som i hundratal
hoppade upp och ned, alltjemt simmande framför och efter blossen.
Sålunda fördes den omärkligt mot land, der folk på stranden
emottog blossen, som äfven här fortfarande höllos öfver vattnet.
Fisken härigenom qvarhållen uppfångades nu med stora bäfvar.
Många tunnor fisk erhöllos på detta sätt hvarje natt. Sedan
fångsten blifvit fördelad skedde hemvandringen under det
muntraste prat och skratt, och alltid med brinnande bloss, ty i
mörkret vågade de icke gå.

Nära soldatbaracken hade en missionär nedslagit sina
bopålar. Han hade underhåll af franska regeringen, hette Dordillon,
och var icke någon begåfvad man. Frausoserna egnade honom
föga aktning, och infödingarna skrattade åt hans tonsur, långa
svarta kofta, samt hans för öfrigt enfaldiga utseende. Genom
franska kommendantens bemedling infann sig hos pater Dordillon
morgnar och eftermiddagar en skara af infödingarnas barn, som
nu skulle göras till goda katholiker. Läsa eller skrifva kom icke
i fråga, ej heller några upplysande förklaringar, utan bestod hela
undervisningen i ett mekaniskt nonsens, som endast väckte löje.
Så länge jag var på ön hade pater Dordillon aldrig annat att
meddela sina barn än att för dem läsa "Fader vår" pä franska,
som han sedan, bön efter bön, så kort och torrt som möjligt,
öfversatte på landets språk, och lät barnen i korus repetera.
Detta var allt, och skedde morgon och afton. Derefter uppstämde
barnen följande entoniga sång:

"Dordillon ta—u—te.

Dordillon ta—u—te.

Dordillon ta—u—te.

Tirulililu, tirulililu".

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 16:20:24 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tfh/1872/0347.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free