Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
59
gas tillsammans och hafvet går sin berserksgång kring den nakna
kusten. Då bryter solen plötsligt ut genom molnlagren, en
bländande ljuspil stryker fram öfver helgonkungen i det ögonblick han
svänger sitt "lågande svärd" öfver det uppskrämda folket — och
segren för Gud är vunnen.
Hvilken motsats ligger ej vid första anblicken mellan Sorellas
bild af de båda qvinnorna, och denna, och dock innerst, hvilket
samband! "Segern, som öfvervinner verlden", utkämpad med de
bräckligaste vapen lika väl som med de mäktigaste!
En annan gång berättar Sorella historien om "guldhjertat",
som en bekymrad moder vid afskedet från sin son fäste kring
hans hals med bön, att han en gång ville återbära det till henne
såsom vårdtecken på ett renadt hjerta, en luttrad och stärkt vilja.
Tappadt vid vägkanten under lidelsens yrsel låg guldhjertat
åratal derefter qvar i gruset, glänste emot den förvillade i
frestelsens yttersta ögonblick och frälste honom från brottet. Annu
några år, och det låg hårdt slutet i den skeppsbrutnes stelnade
hand, då han uppkastats på stranden nedanför moderns boning,
död, men med en uppsyn så lycklig som ett inslumradt barns.
Också Magdalene Thoresen berättar historien om en moder,
men det är den unga fiskarhustrun, som för att bära fram sitt
barn till dopets helgande bad trotsar storm och oväder och,
sittande i båten med barnet i sitt sköte, kastas våldsamt från våg
till våg tills slutligen den sista brottsjön slungar farkosten
våldsamt upp på land. — Båtkarlarne räddade sig, modern låg
af-svimmad mellan tofterna — barnet var borta. "Vår Herre ville
så ha det!" mumlade fadern och hans följeslagare och togo
vägen åt kyrkan, medan modern dödsblek följde efter. Hon kunde
icke sotn de andra böja sig under ofrivillighetens kalla lag, och
sökte ännu med spejande blickar efter barnet, än ute i vågsvallet,
än borta vid kyrkan, än uppe i himlen. — En kort
tacksägelse-gudstjenst hölls i kyrkan för den lilla skeppsbrutna menigheten,
men modern fick ingen tröst. Hon brast i krampaktig grat,
klagande att Gud icke kände hennes barn, ty det hade ju icke i
dopet blifvit vigdt till honom. Då närmar sig en qvinna, förtäljer
att hon dagen förut förnummit något varsel, antydande att något
märkligt skulle inträffa på en viss punkt vid stranden. Modern
ilade dit och der låg hennes barn, inlindadt i sina kuddar och,
som det syntes, af någon skonsam våg uppkastadt på land, ty
ett svagt lif flämtade ännu öfver det. lilla dödsbleka anletet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
