Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60
Modren tryckte barnet till sitt hjerta, andades öfver de blåbleka
läpparne likasom för att hindra lifvet att flykta, och ilade till
kyrkan, upp till altaret der välsignelsen uttalades öfver den lilla
varelsen ögonblicket innan dess lifslåga släcktes. Och nu var
modren lycklig midt i sin smärta — lika lycklig som modern i
Sorellas berättelse då hon lossade guldhjertat ur sonens stelnade
hand, ty hennes hjertas barn var bergadt undan synd och död
— frälsadt till det eviga lifvet.
I deras naturskildringar framträda de båda förf:s motsatser
starkast. Sorella har visserligen ett öppet öga för naturens
skönhet och hon tecknar den på ett fint, men dock mera flygtigt
och tillfällig sätt, som röjer stadsbarnet. M. Thoresen deremot
har tydligen ammats i naturens sköte och legat vid dess
moders-hjerta, lyssnande till dess mäktiga slag och aflockande det dess
innersta hemligheter, för att sedan tolka dem för verlden på ett
språk, som ännu bär med sig likasom ett eko af forssens fall och
furans sus eller bränningarnes vilda svall mot klippan.
Några exempel skola bäst åskådliggöra dessa motsatser:
Då Sorella med några flygtiga penndrag tecknar springvattnet
och kaprifoliebersån, med månstrålen lyssnande bakom dess blad
till de älskandes sista farväl, skildrar M. Thoresen det vilda
klipputsprånget, der säterflickan sitter väntande på sin yngling
medan hon ser ut öfver skog och fjell och upptar dem i sin
själ till evärdelig egendom. — Då Sorella målar slingerväxterna,
som bilda kapitaler till pelarne utanför skogvaktarens
förstugn-qvist, eller rosen, (man får till ock med veta dess namn på
handelskatalogen) som doftar på den fromma moderns graf, törnfri
och uthållig som modershjertats kärlek, uppdrar M. Thoresen med
djerf pensel bilden af "Voldshammeren" detta ofantliga, men
slät-formade och afrundade fjell, som påminner om inskränkhetens
tunga hvila i sig sjelf, eller om dessa menniskor, mättade af
sjelf-godhet och välbefinnande, som, hur än stormen rasar, sitta lugna
i sitt hus, icke derför att det är grundadt på klippan utan för
att det är — nedgräfdt i jorden. — Då Sorella tecknar solspelet
mellan lönnarnas spetsiga blad, bänken under almarna på
kyrkogården och solnedgången i gränden, som kastar sitt förklarande
ljus öfver den sjunkande dagen och dess minnen, målar M.
Thoresen med starka färger inloppet till Statlandet:
Det är en herrlig dag och "Staalet", klippan på den yttersta
udden, ligger lik en kämpe med krökt knä helt makligt lutad mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
