Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
129
Med all denna yttre förnämhet syntes mig den digra damen i
skick och åthäfvor ytterligt vulgär.
Men det hade nu blifvit sent och vi måste tänka på
hemfärden. Också den hade sina äfventyr, som jag ej hinner berätta,
men sent omsider kommo vi dock lyckligt hem. — — — —
I medlet af Juni.
Gatuprocessiou, expositionsgöromål, jurysoiré.
Ku vill jag berätta denna dags vexlande öden. Med oss
lärarinnor är det ju ofta så: om f.m. springa vi i Stockholm
ikring, tarfligt klädda, med bokpaket under armen, hvilket en gång
föranledde en herre, att helt naivt fråga, "om vi voro vandrande
lånbibliotek." Om qvällarne kunna vi någon gång fara bort i
fina vagnar, vi som andra, elegant klädda. Hvem skulle väl i
salongen känna igen den vandrande boklådan? Så ock i dag.
På-morgonen skulle jag bort till utställningen, för att packa upp mina
lårar. Jag gick förbi Prater Strasse, klädd i resdrägt, regnkappa,
paraply, en stor bundt blått papper till sakernas uppfästning,
jemte en korg med hvarjehanda. Så lastad stolte jag på
Leich-namståget. Samvetet sade: gå till utställningen! Vettgirigheten
kunde ej släppa det goda tillfället att se denna verldsbekanta
procession, och sedan dessa sinsemellan räsonnerat, segrade den
senare. Jag ställde mig sålunda bland hopen. Processionen räckte
nära 2 timmar. Främst gick en kyrkvaktare med fana, hvilkens
stång var sirad med löf och blommor — efter kommo alla
traktens fattighusgummor, klädda i svarta kjolar, med bruna shawlar
och oklanderligt hvita mössor. Hvar och en bar en bukett i den ena
handen och en psalmbok, ur hvilken de sjöngo, i deu andra. De
sågo glada ut: det var en omvexling i deras enformiga lif; — ännu
en gång, kanske den sista, voro de föremål för betraktande: de
gamla, skrynkliga ansigtena utjemnade sig och hos mången syntes
spår af den berömda wienerskönheten. Så stapplade de förbi;
så kommo Waisen-kinder sjungande sin Lied med dessa milda,
melodiska tonfall, som gripa mig djupt i själen, isynnerhet då
de komma från dera, som aldrig skola veta, hvad ett hem är;
de hafva ju rätt att klaga — ty för dem är lifvets skönsta lycka
förlorad. Så kom en grann himmel af blommor; den ena flätad
i den andra med långa hängande blå band, som uppburos af
hvitklädda flickor med kransar på hår och bröst — ljuslockiga barn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
