Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
135
rodd gestalt, öfver hvars grundmurade drag dock stundom drog
sig en skälfning, lik en underström af vekhet — en våldsam men
svag natur, hvilken ser ut som vore den gjuten i malm, men
är ingenting annat än ler — denne Halkjeld erfor vid
Andreas anblick en djup, glödande lidelse, som med ens tog hela
hans väsende i besittning.
I Evens lifsglada, men fasta ynglingshjerta formade sig
Andreas bild till inbegreppet af all lifvets renaste lycka. Och när
de båda unga ej långt derefter sammanträffade under en af
Andreas vanliga skogsvandringar, lade han hela sitt unga hjerta
öppet för henne. De möttes sedan ofta, till slut dagligen,
lyckliga och sorgfria som barn.
I Halkjelds hjerta rasade svartsjuka, och han förstod att
väcka den äfven i faderns själ och derigenom framtvinga beslutet
om en plötslig sjöresa för brodern. Fullt viss på sin lycka, och
glad att genom sin verksamhet i fremmande land få visa sig
värdig densamma, lemnade Even hemmet, sedan brodern åtagit
sig att föra lians kärleksbud till Andrea.
Andrea väntade förgäfves vid deu vanliga tiden och led bär
förkänslan af ett långt lifs mistning. Lifvet hade dittills varit
utan sorg liksom utan glädje för henne. Nu hade hon under en
manad känt det gro och växa i sitt hjerta, och så kom der nu
oförvarandes någonting svart, kallt, förkrossande och fyllde det
med smärta. Stackars Andrea, hon visste icke att tviflet är
kärlekens födslovånda.
Då såg henne Halkjeld. I hans innersta rörde sig en känsla
af det heliga i hennes smärta; men lidelsen tumlade om med
hans svaga vilja som elden med ett risknippe. — Dessutom hade
han ju bud att föra, och så gick han stilla emot henne, helsade
henne deltagande och satte sig vid hennes sida, medan rofdjuret
i hans inre störtade fram, grep henne och flydde med henne
djupast in i skogens vildaste enslighet dit ingen menniska kunde
komma. Milda ord och vänliga helsningar lugnade Andrea.
Halkjeld kom igen allt oftare och hon fäste sig vid honom för Evens
skull med en systers tillgifvenhet. Under tiden förstod Halkjeld
att äfven vinna moderns ynnest och frammana tanken på ett
bättre afpassadt giftermål, som i framtiden kunde leda till samma
mål, och så fick länsmannen afslag. Denne insåg då sin dårskap,
sörjde att han släppt älsklingsonen ifrån sig och förebrådde sig
att ha gått i vägen för hans lycka. Andrea bar sin kärlek i
allvarligt sinne och trodde fast på den frånvarande. Våren kom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
