Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136
åter, men icke Even. Sommaren gick och snart var det vinter
igen. — Halkjeld fortfor att möta Andrea, han såg att han med
sin kärlek blott närde hennes till brodern, det band han måste
ålägga sig qväfde honom, han stod icke ut längre. Då kom en
ny vår med förfärliga stormar och rykten om hittills oerhörda
olyckor till hafs. Halkjeld reste till Bergen, var borta i två
månader och kom hem — med underrättelsen om Evens död.
Fadren blef slagen med lamhet och dog under
sjelfiorebråel-ser. Halkjeld försjönk i mörk förtviflan och skydde alla
menniskor. Andrea förbleknade i stilla tärande sorg. Omsider
började dock de gamla mötena mellan henne och Halkjeld. För
honom tordes hou visa sin smärta och det var sedan en lindring.
Hans lidelse växte pånytt; inger änger i verlden kunde nu
hejdat den. Men varsamt som en moder flyttar sitt sjuka barn
från en säng till en annan insmög han sin kärlek i hennes själ.
Vissheten att han sörjde med henne, att hon genom honom skulle
komma den förlorade närmare, gjorde att han vann sin sorgliga
seger.
Och Halkjeld! Också i denna stund skälfde han under
herraväldet af tvänne viljor. Han kände med olidlig visshet att det
var broderns lycka han tog, men lian kände tillika att han skulle
dö den förutan. Han frälste lifvet, men han stal brödet.
Arfgården såldes och Halkjeld flyttade med sin unga hustru
bort till en aflägsen trakt. Köpeskillingen delade han i tvänne
delar och förvarade den ena i det hemligaste gömsle han hade.
Broderns hjerta hade han plundrat, men hans egendom ville han
icke röra.
Det dröjde ej länge förr än Andrea såg klart i det
lidelsefulla djupet af Halkjelds hjerta, och med förfäran fann att hon
blifvit bedragen. Ilon hade satt honom till väktare öfver sitt
hjerta, och med häftig åtrå bröt han sig nu in och rånade från
den döde. Dä vek på en gång all mildhet ifrån henne och öfver
hennes stränga drag utbredde sig en isande kyla, genom hvilken
hennes skönhet framglänste som höstblommorna under en tidig
frostnatts isbeläggtiing.
Mot detta isiga väsende kämpade Halkjeld till förtviflan,
och det högsta han vann var en medlidandets skärf, sådan som
man vårdslöst kastar till den man icke aktar.
Det första solsken, som föll öfver de olyckliga makarnes
ödsliga väg var — icke föräldraglädjen, ty det enda barnet, var
ytterligt svagt och sjukligt, utan — föräldrakärleken och barnets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
