Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
137
utomordentliga genkärlek. "Väl kom någon gång en känsla,
varmare än medlidandets, öfver Andreas hjerta, då hon för flygtiga
stunder öppnade ögonen för det uttryck af förhärdad sorg, som
inpreglats i Halkjelds anlete, och såg att der var något för henne
att godtgöra. Men hvad ville det säga att godtgöra? — Jo att
böja sig till honom och hviska: "här har du din hustru!" Men
kunde hon det? Hon såg på de tindrande barnaögonen, som
tycktes söka fadern ännu när han var långt borta. Kunde
barnet ha gått, skulle det följt fadern och gifvit tröst för den sorg
det icke förstod. Nå väl! så ville då modern gå i barnets ställe,
för att de sedan måtte kunna sitta som föräldrar tillsammans
vid den lilles ensliga läger.
Och Andrea gick. En fremling, som kommit ined något
ärende till Halkjeld hade nyss gått och när Andrea inträdde såg
hon Halkjeld med skälfvande rörelse rycka till sig en silfverkanna
som stod på bordet. Andrea böjde sig emot honom. Han såg
stelt på henne. Hon lade handen mildt på hans axel och
hviskade: "Stackars Halkjeld!" Då brast hans sista fäste, han gret
och snyftade som ett barn.
"Lugna dig Halkjeld", bad hon innerligt. "Har jag varit hård
emot dig så glöm det — jag vill nu göra det godt igen."
Halkjeld lyssnade till hvad hon sagt, Det lät som fogelsång
om våren. Han försökte att se på hennes blida anlete. —
Ögonen lyste emot honom som solstrålen genom ett regnmolm. —
Var hon då hans i lif och död? Var all den sorg och lögn, söm
skiljt dem, sjunken som en nattskugga, och var det dag, klar,
mild solskensdag omkring honom?
Hade Halkjeld nu kunnat taga emot gåfvan af sin hustru
i ett rent samvete, eller hade han haft mod att blotta för henne
sitt hjertas djupa sår. Då hade allt ännu kunnat blifva godt.
Som det nu var vågade han blott till hälften njuta sin lycka.
Andrea ville vända tankarna utåt och gjorde en fråga om
silfverkannan — han dröjde att svara — hon såg sitt namn
ristadt i silfret — antog att det var en gåfva af Halkjeld och
drog denne halft lekande med sig in till den sjuke gossen, för att
visa honom gåfvan. — Halkjeld utsräckte armen — tvekade
tvänne gånger, men slöt den tillsist med all sin styrka kring
hennes lif. — Han hade ju köpt henne så dyrt!
Senare på qvällen, under det Andrea sysslade med barnet
öppnade Halkjeld det hemliga förvaringsrummet och nedlade per
Tidskrift för Hemmet. 15:de årg. 3:dje häftet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
