Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
ett bref, som han upptagit ur fickan, vred åter om låset, gömde
nyckeln och skyndade ut.
Efter detta lefde de visserligen mindre olyckligt, men för
många skuggor föllo öfver deras lif för att en verklig lycka skulle
kunnat växa der.
Då kom åter en vägfarande till gården. Det var en
högväxt, reslig ung man, som stannade utanför huset och såg sig
omkring. Andrea kom händelsevis till fönstret, men med ett kort
skri grep hon efter ett stöd. Hvem var den mannen? Even?
som varit död nu i sju år!
Halkjeld flög upp — en gräslig aning grep honom; meu det
var ju detta han hade gått och väntat på alla år. — Och nu?
Even trädde in. Andrea gick skälfvande bort till barnets
säng och tog en af dess små aftärda händer mellan sina.
Even visste hvad som skett, men hade ändå velat se in till
dem. llan hade tänkt det annorlunda, och det var hans skuld.
"En får inte alltid vänta af andra detsamma som af sig sjelf."
"Even", hviskade Andrea, icke för att tala sakta utan
emedan lifsljudet mistat all ton i hennes bröst. Even såg på henne.
Hennes ansigte var dödsblekt och en ensam tår smög sig kall
öfver hennes kind; men i den fasta blick hvarmed hon mötte
hans öga låg ett hjertas osvikliga oskuld och tro.
Even förstod nu allt. Andrea hade icke varit honom
otrogen utan blifvit förrådd likasom han. Och nu ställde han brodern
till svars för den mörka gerningen, spörjande honom hvar han
gjort af brefven och silfverkannan, som han hemsändt till Andrea.
Andrea, som ej ville tro allt, uppmanade Halkjeld att svara.
Han hviskade något om arfvet som låg orördt.
"Ja väl", hånade Even, "det måste du spara på det ej lagen
skulle träffa dig. Henne kunde du råna, ty hon skyddades ej af
någon lag, men henne kunde du ej ge igen."
"Nej, det kan han icke", sade Andrea stolt och hennes ögon
lyste som norrsken då hon vände sig mot Even. "Dig har jag
haft kär från den stund jag först såg dig. Dig har jag burit i
hjértat se’n dess, och der bär jag dig till min sista dag. Men",
fortfor hon, vänd mot Halkjeld, "dig har jag gifvit det, som
ingen kan återtaga mer än jag sjelf. Det fanns ingen lag, som
förbjöd dig att lägga snara för mig, men nu känner jag en lag,
som jag vill följa antingen den är skrifven eller ej". Och dermed
gick hon ut, sträng och oböjlig. Efter några ögonblick kom hon
tillbaka med silfverkannan i handen, gick hastigt bort till gossen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
