Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
139
svepte täcket om honom och lyfte honom på armen der han
gråtande tryckte sig intill henne, utan att hon syntes märka det.
Så vände hon sig till Even ännu en gång: "Tack nu för detta
lifvet", sade hon, lungt och bestämdt. "Jag går till min mor;
du och jag se icke hvarandra mera. Du vet, jag har lofvat min
tro åt en annan."
Even förebrådde sig att han kommit. "Nej, det var väl du
kom, så lögnen fick en änc(a" tillade hon. Ye öfver slikt ett lif
som här lefvats!" Och dermed gick hon. Då dörren föll igen
for Halkjeld upp med ett skri. "Andrea", ropade han efter henne,
"jag har gifvit både lif och salighet för dig, låt mig icke sitta
här öfvergifven med en oförlåten synd!"
Men Andrea vände icke om. Hon läste dörren i lås,
gick ut från gården och skred, utan att svigta under sin börda,
oafbrutet framåt den väg som förde till moderns gård.
Huru Andrea återtog sitt forna lif hos modern, fördjupande
sig i bitter och fruktlös smärta; huru hon stred den sista
kampen med sitt vilda hjerta då efter tvänne år budskap kom att
Evëü gift sig och var lycklig; hur kampen blekte hennes kinder
dödshvita och böjde hennes stolta hufvud, och hur hon kände
att nu, då man talade om hur svag hon blifvit, var hon det
starkaste hon varit, ty hon hade fått hela det öfvertag på lifvet, som
strängheten mot sig sjelf och försakelsen af den egna lyckan
gifver ■— allt detta måste vi här förbigå; likaså Andreas
förfäran då hon nu först märkte att hennes barn var nära förtvinadt,
och detta af längtan till fadern, hur hon kämpade emot för att
slippa erkänna det, samt hur hon slutligeu företog den tunga
vandringen tillbaka, uppburen, icke nu som förut af en annans
skuld, utan af det smärtande stödet af sin egen.
Andrea stannade i dörren till det gamla hemmet. Här satt
Halkjeld på samma ställe der hon sett honom i förtviflan sjunka
ned då hon öfvergaf honom. Invuxen i skägg och hår, ovårdad,
slöögd och uttärd som han var, kände hon knappast igen honom.
Hon tänkte på Even med sin lyckliga brud. Den ene kunde så
innerligt väl lefva henne förutan, den andre skulle dö om hon
icke vore der.
Med denna tanke sköt ett starkt beslut upp ur hennes
ångerfulla hjerta. Här skulle komma mensklig verksamhet och
mensklig lycka igen till det öfvergifna hemmet. Och så lade hon
barnet till ro på sängen och började hurtigt feja och snygga upp;
gick så stilla bort och satte sig hos Halkjeld.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
