Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140
Han hade följt hennes rörelser med tyst och slö förundran,
men vek rädd undan då hon kom honom så nära. Andrea
tappade dock icke modet; mildt strök hon honom öfver händerna,
hvilka hopdragna, lika stora knutar af smärta och förtviflan,
hvilade på bordet, och hon såg in i hans ljusskygga ögon med
så trofasta, ömma blickar, att han tillslut öfverlemnade sig åt
henne, maktlös so» ett barn.
Hela vintern gick under strid mot den förstenande smärta,
som bundit hans väsende. Ändtligen kom det en dag — en ljus
och solglad vårdag.
Då steg Andrea glädtigt in i kammaren med ett bref i
handen och satte sig på sängkanten hos Halkjeld. Han såg upp,
med ett återsken af hennes glädje öfver sina förvissnade drag.
"Du ser så glad ut, Andrea", hviskade han.
"Jag är också glad", fortfor hon och berättade derpå att Even
skrifvit till dem, och att han tycktes ha det så bra.
"Det ångrar dig?" sporde Halkjeld. "O nej!" svarade hon
och brast i gråt. "Det som ångrar mig, det är hvad du har lidit."
"Ondt kommer ondt åstad", suckade Halkjeld.
"Men nu skall det bli godt igen", sade hon och böjde sig
mildt öfver honom. "Even skrifver också att hans präktiga
hustru födt honom en son", tillade hon.
"Det grämer dig?" sade Halkjeld och såg forskande på henne.
"O nej, har jag då icke sjelf en son?" svarade hon.
"Herre Gud!" utbrast Halkjeld", lefver barnet! "Det var klangen
af en ny lifsbrytning och för första gången reste han sig sjelfmant.
Då bar Andrea in barnet, och när det tryckte sig tätt intill
fadern och såg upp till honom med sina stora ögon fulla af stum
längtan, då brast modern i gråt öfver dem begge.
"Gråt icke, Andrea!" bad Halkjeld. "Jag är icke mera den
jag var. Jag skall köpa ett hus åt dig der du kan bo med
barnet och ha det godt, så lefver jag här tills vår Herre kallar mig."
"O nej! o nej! Halkjeld", utbrast Andrea och lade hufvudet
till hans bröst. "Nu skiljas vi aldrig mer."
Detta är ingen af Sorellas ljusa, halft vemodiga fridstaflor,
utan en bild ur det andeliga kämpalifvet, genom hvars tunga
mörker dock bryter sig en stråle af kärlek och försoning, "en
ljuspil", lik den, som beredde Guds seger öfver hednafolkets hjertan.
Att älska bättre — det var ju hvad Hjertemormor ville lära
oss, och i grunden är det icke heller något annat Andrea vill.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
