Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
143
naturlifvet bindande folket i djupaste, hemlighefsfullaste förstånd
till den vilda natur i hvars sköte det fostras, slutligen yrkeslifoet
med dess hårda men segrande kamp mot råa naturkrafter utom
och inom menniskan. Från alla dessa kulturströmmens olika
riktningar ger oss förfran talande bilder och träffande
anmärkningar. Hennes sätt att skildra naturlifvet och hjertelifvet framgår
af de fragmenter vi här meddelat. Huru hon lyckas framlocka
det tynande sagolifvet ur folkets inre är äfven antydt; men hur
mästerligt hon återgifver sagans och vantrons vexlande bilder
måste läsaren sjelf öfvertyga sig om. Här kunna vi blott anföra
de ord, med hvilka hon skildrar diktens betydelse och förhållande
till folklifvet förr och nu.
"Det var en tid", säger hon, "då dikten skapades; — så
kom en annan tid då den lefdes in i lifvet; nu följer den med
in i hvardagssysslorna och bildar den bakgrund af längtan,
hvarur med tiden framgå nya syner. — Hvarje själ bär dikten
inom sig — det beror blott på i hvilket förhållande man står
till honom, och det afgör kulturgraden. Dikten får icke fylla et
helt lif, ty då skulle handlingskraften dö, eller rättare, den skull*1
aldrig komma till lif. Men ve öfver den tillvaro der dikten blott
står qvar som de torra stänglarna efter en förtidig blomstring,
eller ryckes upp som ett ogräs: Der kan måhända alstras stort
ordningssinne, men der spirar aldrig något skönhetskraf." — —
Från troslifvet hemtar förfin några af sina starkaste och
mest talande bilder. Särskildt äro skildringarne från
förhållandet mellan presten och folket af stort intresse.
Presthistorien, säger hon, utgör ett mörkt bildergalleri der
individen går förlorad i kamp mot naturen, eller ock utan kamp
i modlös undergifvenhet. Orsaken tillskrifver hon den ensidiga
akademiska bildningen, som gjort presten till ett väsende af annan
art, än det folk han skulle andeligen leda. Derför gick han der
ensam med sin bildning. Den kunde icke böja naturmakten
och ännu mindre menniskornas hjertan. Den var utan värme,
derför blef den också utan verkan på församlingen och stelnade
till ett harnesk kring hans eget bröst, innanför hvilket hans
hjerta frös bort och hans känslor förtorkades.–Detta, menar
förf:an, var till större delen en följd af den klassiska
humanitetsläran, som, ehuru den sjelf uppstått på en icke mensklig grund
vill gälla som högsta måttstock på det menskliga. Förf:an ger den
klassiska bildningeu dess fulla rätt såsom en specialitet, likasom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
