Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
219
Jeliu, som han kallades; det var en förstenad djefvul, påstod min
far, och hvarje gång vi gingo förbi honom uppmanade han mig
att göra korstecknet och spotta åt afgrundsanden. Då jag såg
att han fegt fördrog dessa förolämpningar kom jag slutligen
derhän att grundligt förakta honom.
En dag då jag var åtta år och vi arbetade i närheten af
vår stuga, dånade ett plötsligt åskslag öfver mitt hufvud, en
våldsam stöt kullkastade mig, och länge och väl låg jag orörlig, utau
plågor, men utan att kunna begripa hvad som händt.
Häftiga skrik väckte mig till besinning. Jag reste mig upp
men såg icke mera vår stuga; hon låg jemnad med jorden, krossad
af ett ofantligt stenblock, hvilket nu, rubbadt af andra, begynte
rulla åt min sida till. Jag skyndade undan, förskräckt, och
påträffade snart mor och systrar, som kallade på mig med förtviflans
rop. Då vände jag mig om. Bergraset hade afstannat, jätten
Jehu syntes icke mera på siu klippmur, han hade störtat sig ned
öfver vår stuga och betäckte ined sin splittrade massa vår
trädgård och större delen af vår betesmark. Då ropade min mor:
Far! hvar är far?
Jag visste intet.
"O ve! då är han krossad under odjuret. Tag du vård om
de små, så springer jag och ser om jag kan finna honom."
Det var mig omöjligt att se henne ensam ila fram bland de
nedrasande klippstyckena. Jag satte derför småbarnen i förvar
mellan ett par skyddande ängsvallar och sprang efter, kallande
på min far. Efter en timmas fåfängt letande hörde vi slutligen
ett svagt jemmerrop, och funno honom, dold mellan ett par
klippstycken, med ett ben och en arm krossade.
Det dröjde länge innan vi kunde få någon hjelp från folket
i de lägre granndälderna, och sedan fanns ingen läkare att tillgå.
Allt nog: Skadan blef obotlig; våra sköna betesmarker voro
öfvertäckta af stenblock och grus, tre af våra kor hade blifvit dödade
af jätten, de tvänne andra måste säljas, och oss återstod endast
att tigga vårt bröd.
Min mor, som hyste stor motvilja för detta yrke, hade velat
söka arbete i staden och finna något hem der för min far och
oss. Men han kunde ej fördraga tanken att ligga stilla och
overksam och låta föda sig af andra. Han ville arbeta för sin familj
genom att för barmhertiga menniskor oafbrutet framhålla sin
olycka och bedja om deras hjelp. Detta lif var i sanning
arbetsamt för både honom och mor, som följde honom med den minsta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
