Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220
af flickorna på armen och den andra vid handen. För mig, som
endast hade åsnan att sköta, var det ett lif fullt af frihet och
behag. Väl kunde det äfven haft sina frestelser; men, som sagdt,
min far var skald, och han hade ett eget sätt att tala för mig
och låta mig se allting i stort eller i skönt, samt att inge mig
afsky för det. fula och låga. Han lärde oss med sagor, visor och
sinnebilder bättre än mången skolmästare, och utan att ha någon
aning om a b c d hade dock både jag och systrarna inhemtat en
hel del icke alldeles gagnlösa begrepp. Slutligen dog vår far af
en förkylning; vi sörjde honom alla bittert, och med honom hade
ock det kringirrande lifvet förlorat allt sitt behag.
Vi flyttade då till Pierrefitte, der mor snart fick arbete.
Hon tog mig då afsides, visade mig en penningsumma, som
min far insparat af sina allmosor, sade mig att hon ville dela
den mellan sina barn, men att jag först borde lära mig ett yrke
och sedan ined mitt lilla arf sätta upp någon egen rörelse. Derpå
gaf hon mig 100 francs att börja med. Jag sade gråtande farväl
åt henne och mina systrar, och begaf mig derpå vid mina femton
år ensam ut i verlden, med ett litet knyte med mina
söndagskläder i handen, ledsen att lemna mina kära, men fast besluten
att göra min pligt.
III.
Hittills har jag berättat rätt och slätt, som Maguelonne säger,
men nu kommer det andra. Min mor hade gifvit mig anvisning
på vänner och anhöriga, som torde kunna förhjelpa mig till ett
hederligt yrke; men jag hade fatt i mitt hufvud att jag skulle
återse vår öfvergifna egendom med den krossade stugan och platsen
der jag sett min far, stympad och bruten, kämpa mot jätten.
Jag gick således rätt på Mont-Aigu och befann mig, efter en
mödosam vandring, i vår lilla fjelldal, som genom bergraset var
lätt igenkänlig. Den tillhörde ännu oss. Det hade lika litet
fallit oss in att sälja, som någon annan att köpa den. Den hade
icke mera något värde. På sin höjd erbjöd den några dagars
bete mellan de splittrade stenblocken, men det var ej tillräckligt
att motsvara kostnaden af en ditflyttning.
Upprörd af sorgliga minnen stannade jag vid anblicken af
den splittrade stenkolossen ocli upptändes af barnslig vrede: "Så
får jag då ändtligen hämnas min far på dig, nedriga jätte!" utbrast
jag, utom mig af förbittring, och troende mig igenkänna jättens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
