Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
221
hufvud i ett väldigt stenblock, som öppnade sig liksom för att
uppsluka jorden, instötte jag min jernskodda käpp i dess gap. Då —
ni må tro mig eller ej — hörde jag en dof röst, som röt emot
mig lik en underjordisk åska, spörjande: "är det du? hvad vill
du mig?"
Jag blef rädd och sprang lång väg af fruktan för ett nytt
bergras, men återkom efter en stund modigare, och började nu
på allt, sätt förödmjuka barbaren, utan att det tycktes bekomma
honom det minsta.
"Alltid lika feg!" utbrast jag. "Väl an, så vill jag rulla dig ned
i strömmen på det du må helt och hållet förgås!" Härmed anföll
jag kolossen och ansträngde mig förgäfves att rubba honom ur
sitt läge. Jag började då slunga andra stenar emot honom, för
att på så sätt förgöra honom. Detta gaf mig åtminstone det
nöjet att se att jätteklippan ej varit af någon hård stenait, utan
att jag kunde tillfoga min fiende rätt djupa sår. Derefter
uppsökte jng återstoderna af vår stuga, fann der till min
öfverraskning ännu ett litet hörn, som kunde gifva skydd, och beslöt så
att stanna der natten öfver. Trött och sorgsen lade jag mig ned,
men ansträngningarne och den långa vandringen hade satt mitt
blod i svallning; jag var dessutom ej van vid den gripande
tystnaden här uppe i fjellen, afbruten blott af strömmarnes fall.
Luften i min lilla fristad syntes mig tryckande; och sedan jag
länge våndats satte jag mig hastigt upp, borttog en af stenarne,
med hvilka jag tilltäppt ingången, och sträckte mig ut.
Men tänk er min förvåning dä jag märkte att hela dälden
förvandlats sedan månen gått upp. Der làg den nu helt grön och
gräsbevuxen framför mig, och om ännu en och annan sten stack
upp här och der, voro de ej större eller talrikare än en flock får.
Jag blef så förvånad att jag lemnade mitt läger och gick ut, för
att öfvertyga mig huruvida jag sett rätt. Jo i sanning — allt
var som förr — trädgården, ängen, bergen, ja ända till jätten
Jehu sjelf, som stod der, hög och orörlig, med armarne tryckta
intill sig och hufvudet gömdt i molnen. Jag borde blifvit rädd
vid den grymmes anblick, men, hur underligt det än kan tyckas,
blef jag endast förbittrad. Min första rörelse var att taga upp
en sten och kasta på honom. Den träffade. Ännu en; äfven den
träffade och framlockade ur kolossen ett ihåligt ljud. Häraf
ytterligare retad öfverhopade jag honom med stenkastning, tills det
lyckades mig att träffa hans hufvud, hvilket föll och rullade ned
för mina fötter. Jag höjde miu käpp för att ytterligare miss-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
