Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226
"Det vore just i min smak", inföll jag, "några duktiga
spräng-satser i buken på kanaljen, det skulle sätta fötter under honom."
"Ja visst; men de söndersprängda stenarne blifva dock qvar,
och dem får du använda att lägga en väg med. Allt det der
kostar dock pengar må du tro. Ar du rik min gosse?"
"Jag har jemt 100 francs."
Fader Bradat gaf till ett gapskratt och påstod att det skulle
gå åt minst 10 gånger sä mycket, och då jag sade honom att
jag hade ungefär en sådan summa att vänta, bad han mig
uppskjuta företaget tills den utföll.
"Ni anser det då icke vara en ren galenskap af mig, att söka
återbörda min arfvejord från den gemena jätten."
"Hm!" fnös fader Bradat. "Jorden är i sig någonting godt och
heligt; och eger man ett stycke deraf är det hårdt att afstå det.
Vår Herre tycker icke om att man öfverger sin modertorfva så
vidt det är möjligt att undanrycka den frostens och fjellets makt."
"Det vill säga de onda andarnes", inföll jag. "Ja, jag säger
er, fader Bradat, att det grymma odjuret, som förderfvat min far,
krossat mitt barndomshem och bragt oss alla till tiggarstafven,
och som ligger der nu, den vettlösa besten! och sofver sin tunga
sömn på vår äng, jag säger er, han skall bort! Mitt hat skulle
fräta bort honom, om ej mina händer förmådde jaga honom på
flykten. Och skulle det också en dag visa sig att vinsten ej
motsvarat mödan, så — hvad mer! Jag har hatat honom i sju runda
år och dä må jag väl offra ännu sju år till, för att straffa och
förgöra honom."
"Du är mig en lustig pojke", inföll min värd. "Men jag
tycker inte illa om tocke-der hos ungdomen. Det visar att du
har mod och ihärdighet. Kunde jag hjelpa dig, gjorde jag det
gerna, men jag är för fattig och för gammal."
På ett sätt, menade jag, kunde han dock hjelpa mig, och
det vore genom att låta mig köpa hans jernspett.
"Det må du gerna taga för intet", förklarade han. "Jag
behöfver det icke. Det är tungt, och du kan gerna lemna det
deruppe. Menniskorna här äro alltför rädda för jätten, att de skulle
våga sig dit upp nattetid för att taga bort någonting."
"Ah hå! Man vet således att han är uppe och går om nättterna!"
"Så påstås det, men intet tror jag på tocket. Jag har varit
med i Algier, och när man vant sig att höra kanonernas dån
utau fruktan, så faller det en icke in att vara rädd för några
stenblock."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
