Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
262
förstå betydelsen af de lärdomar, som de tåliga tallarnes sus
aldrig tröttnar att upprepa för lyssnande eller tillslutna öron.
Och så en dag tog hon barnen med sig på en utflygt till
Kasttnje-kullen. Långt bort från den dammiga vägen, de bofälliga kojorna,
de gula dikena och bullret af aldrig hvilande maskiner, från
aod-fönstrens godtköpsgrannlåter, från det målade glitter och det tunna
faner af förfining barbariet ikläder sig på dessa ställen — långt
bort från allt detta, hvilken oändlig lättnad och fröjd kände de
icke? Sedan de lemnat bakom sig de sista hoparne af sten och
lera, sedan de passerat den sista klyftan, huru öppnade ej då de
väntande skogarne sina långa rader för att mottaga dem! Huru
barnen — kanhända derför att de ännu icke hade vuxit helt och
hållet ifrån den rika modrens bröst — kastade sig ned med
ansigtet mot hennes bruna barm under klumpiga smekningar, och
fylde luften med klingande skratt, och hur Miss Mary sjelf, rädd
som en katt för all smuts och dertill nu prunkande i renheten at
nystärkta kjolar, krage och manschetter, glömde alltsammans och
sprang lik en kamkrönt vaktel i spetsen för sin kull, till dess hon
lekande, skrattande och flämtande, med hatten hängande på ett
band, knutet omkring halsen, med en lossnad fläta af sitt bruna
hår slängande lös omkring henne, kom plötsligt, midt i djupa
skogen, rakt på den olycklige Sandy!
Förklaringarne, ursäkterna och den ej alltför förståndiga
konversation, som följde härpå, behöfva här icke meddelas. Det
tycktes dock som Miss Mary redan hade formerat någon
bekantskap med för detta drinkaren. Nog af, Sandy var snart mottagen
som en medlem af sällskapet, barnen hade med den snabba
uppfattning som Försynen gifver de värnlöse, i honom igenkänt en
vän, lekte ined hans ljusa skägg och långa mjuka mustascher,
och togo sig andra friheter, som de värnlöse äro fallna för att
göra. Och när han hade gjort upp eld mot ett träd, och visat
dem andra skogslifvets hemligheter, kände deras beundran inga
gränser. Efter förloppet af två sådana bortlekta lyckliga timmar
befann ban sig liggande vid den unga skollärarinnans fötter —
nästan i samma ställning som första gången de möttes —
blickande stilla och tankfullt upp i hennes ansigte, der hon satt
på den sluttande kullen, bindande kransar af lager och syrén,
och kanske var för honom skilnaden ej synnerligen stor mellan
nu och då. Den svaga, lättrörda natur, som hade funnit i ruset
en drömmande sorgfrihet, fann nu säkert en likartad berusning
i kärleken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
