Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
274
öppenheten i hennes väsende innebar ett slags köulig likställighet,
som var grymt förödmjukande för de yngre ibland oss.
Björnens uppträdande hade icke gjort någon förändring till
Miggles’ förmån i de bägge andra fruntimrens omdöme, och då
supén var förbi, utbredde sig från dem en kyla, som ej kunde
öfvervinnas af alla de tallgrenar, Juba Bill bar in och kastade
som ett offer på härden. Miggles kände det tydligen, och,
förklarande helt tvärt att det vore tid att ’ draga sig tillbaka",
erbjöd hon sig att visa damerna till deras sofplatser i rummet
bredvid. "Ni, gossar", tillade hon, "får slå er ner här ute vid
elden, för det fins inte mer än ett rum, utom den här salen."
Vårt kön — hvarmed jag naturligtvis menar den starkare
delen af menniskoslägte! — har i allmänhet varit fritagen från
beskyllningen för nyfikenhet och pratsjuka. Nu är jag dock tvungen
att tillstå, att knapt hade dörren tillslutits efter Miggles, förrän
vi makade oss närmare tillsamman, hviskande, tasslande,
småleende och utbytande misstankar, förmodanden och tusende
funderingar rörande vår vackra värdinna och hennes besynnerliga
sällskap. Jag är rädd att vi äfven gingo illa åt den lame och
redlöse gubbe, som satt midt ibland oss, lik en tigande Meranon,
blickande på vår pratsjuka konselj med det förflutnas lugna
likgiltighet i sina passionsfria ögon. Midt under en liflig diskussion
öppnades dörren, och Miggles inträdde.
Men det var synbarligen icke samma Miggles, som några
timmar förut hade fallit öfver oss som en blixt. Hennes ögon
voro nedslagna, och då hon för ett ögonblick stod tvekande på
tröskeln, med en filt öfver armen, tycktes hon hafva lemnat bakom
sig all den orädda öppenhet, som några ögonblick förut hänfört
oss. Hon steg fram i rummet och stälde en låg stol bredvid
den lames länstol, under det att hon yttrade till oss: "Som det
är litet trångt derinne, tänkte jag stanna här ute i natt, om det
inte gör er något." Derpå satte hon sig på sin lilla stol, svepte
filten kring axlarne, tog invalidens vissnade hand i sin, och vände
ögonen mot den slocknande elden. En instinktlik känsla, att
detta kunde vara en inledning till några närmare upplysningar,
och kanhända äfven en viss blygsel öfver vår nyfikenhet, höll oss
tysta. Regnet piskade ännu på taket, irrande vindstötar
framkallade för ett ögonblick en klarare låga i askan, då plötsligt
under ett ögonblicks djup tystnad, Miggles lyftade upp sitt
hufvud, kastade håret tillbaka öfver axlarne, vände sig till oss
och frågade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
