Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8
Han slog sin knubbiga, lilla hand i min med ett uttryck af
pålitlig beslutsamhet, öfverraskande i ett barns ansigte och svar at e:
"Jag skall ge dem mitt vackraste slott och en stor »kitt,
och så skall jag hålla vakt för evigt— amen!" hvarpå han sprsng
sin väg och skrattade.
Föga anade jag då, huru bokstafligen han skulle lösa ini iet
löftet en gång, offrande sin ungdoms fagraste luftslott och karaste
framtidsdrömmar — men jag fick tillfälle att ofta tänka på let
sedan.
Så växte han upp och blef en präktig gosse, varmhjerüd,
modig och sanningskär, en af det slaget, som det rätt är en
glädje att ha burit fram till dopets heliga akt, sin faders stolthet
och hopp — "ille faciet!" — och sin moders ögonsten.
Det enda bekymmer jag vet, att han någonsin vållat sina
föräldrar, var när han, uppvuxen till yngling, valde att inträda
på den militära banan. Då jag först hörde omtalas detta lians
beslut och såg det missmod, som det framkallade hos hans
närmaste, kände jag verkligen åtskilliga skrupler och undrade, om
möjligen mina små gåfvor kunde ha väckt hans krigiska håg och
utvecklat stridslystna anlag i hans unga sinne; men jag lugnade
mig slutligen i vissheten, att — jag måtte nu haft skuld eller ej —
så skulle han aldrig bli en af de vanliga dagdrifvande
paradhjel-tarna, derför var hans allvarliga karakter inig en borgen, och jag
tänkte, att såvidt en man någonsin kan genom personliga goda
egenskaper höja sitt yrke och tillvinna det aktning, så skulle han
göra det.
Jag kan ej neka, att första gången jag såg honom iklädd sin
nya uniform, så skattade jag smått åt verldens fåfänga oc;h fick
ett visst imponerande intryck af denne Mars ståtlige son och all
hans grannlåt. Den skälmen märkte min svaghet och — bröstade
sig smickrad, tror ni måhända? Ah nej! han helt enkelt belog
den, hvilket — jag tillstår det — verkligen generade mig i
början men sedan gladde mig så mycket mer.
Rustad med ett fast och flärdlöst sinnes goda vapen och med
kärleken till det rätta och hemmet som sköld, gick han så ut i
verlden, och ej tror jag, att han någonsin föll för dess försåt.
Jag hörde en gång en svag moder säga i sin adertonårige
sons närvaro och som ursäkt för hans snedsprång, att "en ung
man nödvändigt måste så sin vilda säd". Han tog henne på
orden och sådde vildsäden så ymnigt, att sedan intet verkligt godt
kunde växa i hans själs vanskötta jordmån. Och huru många
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
