Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13
Gnraor!" Hvarpå jag åter förseglade biljetten och lemnade den
åt budet.
Min väntan blef ej lång. Knappast en halftimme hade för
-flutit, då Birger inträdde, och sedan jag helsat honom med att
stam trycka hans hand, satte jag mig ned vid hans sida i soffan
och blickade en stund tyst frågande in i hans upprörda ansigte.
"Hvad är det, Birger, som du bär så tungt på ditt sinne?"
sade jag slutligen. "Det är ej endast sorgen öfver den bortgångne.
Behöfver du förtro dig åt en vän, så vet du ju, att jag allt ifrån
din spädaste barndoms dagar haft öppet hjerta för din glädje och
för din sorg."
"Tack — ja — det är också den vissheten, som fört mig
till dig i afton," svarade han mildt och strök min kind med ett
uttryck af barnslig ömhet, som rörde mig djupt. "Ser du, gumor",
fortfor han, "det har mörknat så omkring mig och henne. — Jag
måste träffa Edla, men jag kan det ej i hennes hein — ej i mitt
— här hos dig måste jag möta henne — snart — i morgon, och
du vill ju förhjelpa mig dertill?"
"Ja, nog vill jag det; men jag förstår dig ej, Birger. Kan
du ha något annat att säga Edla än det glada budskap, hon
väntar nu med våren? Hvad har mörknat? Din ställning är ju
oberoende nu — din framtid är ljus, och du har snart tillräckligt
för ett eget, lyckligt litet hem åt dig och henne."
"Ack!" svarade han och hans röst darrade, "mitt hjerta slites
emellan allt, hvad jag mest älskar i verlden. Men jag har intet
val — min lycka och hennes får ej bygga bo tillsammans — ännu
ej — nej, ännu ej, och jag vågar ej fråga om någonsin eller när!
Jag har nu en annan pligt att uppfylla, och jag skall — med
Guds hjelp — göra det utan klagan och med gladt mod, när jag
blott hunnit vänja mig ifrån de ljufva drömmar, som så länge
gycklat för min själ — när jag —."
En snyftning, som han ej förmådde qväfva, afbröt hans ord,
och jag kände en brännande tår droppa ned på min hand.
Jag sade ingenting utan lade blott hans hufvud mot min
skuldra, liksom när han var en liten gosse, och der grät han lit
så, som en man endast sällan gråter.
Lugn och sjelfbeherskning återkommo så småningom. "Förlåt
miii svaghet", sade han. "Det var godt att ännu en gång vara
din lille Birger Jarl, gumor."
Han reste sig upp och gick ett par hvarf öfver golfvet,
hvarpå han åter tog plats vid min sida och sade, i det han för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
