Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
»ökte le: "Det är bättre nu, och jag är äter stor och stark.
Hvilken lättnad i tårar! Nu har jag också ord." Efter ett nytt litet
uppehåll fortfor han:
"Du har rätt — hnru djupt jag än känner förlusten af min
far, så har ej denna sorg allenast försänkt mig i den bittra smärta,
för hvilken jag varit ett rof allt sedan hans död, en smärta så
mycket bittrare som dertill sällar sig förebråelsen, att sjelfviska
tankar på min egen drömda lycka velat resa sig upp i strid med
kärleken och pligten mot de kära i mitt barndomshem. Min far
har gått bort, ej, som jag trodde, efterlcmnande åt min mor och
syster en tryggad ställning, en bergad framtid — ack nej! —
fattigdom är deras enda arf. Han ville vinna mycket, inlät sig
i spekulationer, som misslyckades, och förlorade allt. Det är
grä-melseu häröfver, som brutit hans helsa och lagt honom i grafven.
Hans sista ord till mig var en bön att blifva de minas stöd —
jag gaf honom ett heligt löfte, och tanken på, att jag nu hade
nog äfven för dem, beredde lugn åt hans sista stunder. Min mor
vet intet af allt detta och har öfverlemnat affärerna helt och hållet
i mina händer. Jag har uppgifvit ett visst belopp som hennes
årliga inkomst, och förutom några inskränkningar, som hon sjelf
föreslagit och oin hvilka vi äro ense, blir allt som förut. Vår
redlige gamle vän, B., som jag förtrott mig åt, hjelper mig med
bedrägeriet mot henne och Dora, och ställer till så, som vore det
kapital, hvars ränta skall komma, dem till godo, insatt hos honom.
De få ej ana någon uppoffring å min sida — stackars, kära "lilla
syster!" hon skulle då känna sin hjelplöshet ännu tyngre, och
hennes hjerta skulle brista. Jag är ju lycklig, som kan arbeta
för dem, och — vill Gud — skola min mors återstående dagar
hvila trygga i hennes sons händer. — Men — det "egna, lyckliga
lilla hemmet", gumor, det ligger nu fjerran, och jag har ej annat,
att bjuda min brud än — en lång väntan."
Ilan tystnade, och ett vackert uttryck af lugn beslutsamhet
låg nu öfver hans drag. Jag betraktade honom och mina ögon
tårades — han var så lik den lille gossen från våra
allvarsstunder.
"Jag skall ge dem iuitt vackraste slott och en stor skatt,
och så skall jag hålla vakt för evigt — amen", citerade jag.
"IVu inlöser mannen gossens löfte, Birger."
Jag märkte, att jag väl mycket sväfvade på målet, när jag
uttalade dessa ord, och steg derför upp och gick ut ur rummet
för att svälja ned min rörelse i ensamhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
