Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
hjul rulla förbi. Henne jagar i andlös ifver en man, som
svingat sig upp på en eldig springare för att så mycket säkrare na
henne. Framåt bär det, blicken lågar, håret är i vild oordning,
bröstet häfves, hvarje hinder kullkastas och öfverrides, ja — öfver
en ung ocli skön qvinnas blodiga kropp går vägen. ’ Jag trodde,
att hon var Lyckan — jag blef bedragen — bort! blott öfver
hennes lik går vägen." — Men den jagande är ej ensam ...
omärkligt rider döden vid hans sida, och just som ynglingen skall rycka
en flik af gudinnans fladdrande klädnad, nås ban af dödens fasta
hand____Sjelf ser ban det ej; men jag ser det, och ryser...
Har du väl hört omtalas konungen för alla tyska målare,
Knaus? Han hade många vackra taflor på utställningen och var
äfven med bland jurymännen. Om en af hans taflor vill jag
berätta en saga, kanske mest derför, att den taflan blef min bästa
vän. Knaus hade nemligen målat sin lilla dotter, en småtäck
skolflicka om 8 år. Klädd i en mörk drägt med stort, omslutande
svart skolförkläde, som allmänt begagnas i Frankrike och
Tyskland, med bokväskan under armen, barhufvad, med kam i håret,
trippar den lilla tösen i skolan. De små fötterna gå så kringt,
att snart är hon der. Vacker är hon ej, men hon ser glad och
beställsam ut. Nåväl, i Wien fick Knaus telegram, att flickan var
sjuk — han lemnade genast jury och Wien samt skyndade lien).
Den lilla skall aldrig mer trippa till skolan — aldrig mer behöfver
hon sina böcker — han kom lagom att få sänka henne i grafven.
Men jag tror för visst, att den store konstnären alltid skall hafva
henne i sitt rum och i sitt hjerta, och att han välsignar den konst,
som förevigat hennes bild.
Min sista timme i utställningen tillbraates i Kunst-Halle.
Hvarje god vän skulle ha en sista blick — Wahlbergs landskap
i Salle carrée, Jaquemarts fru, och Virginie, Slafvinnan, Lyckan,
alla vackra franska och engelska barn — några präktiga hundar,
som bevakat gobelinerna — och främst och sist den lekfulla,
älskliga, naturliga, trippande skolflickan — den enda tafla, som
jag skulle vilja hafva med från Wien — om jag ej för evigt hade
den fästad i mitt hjerta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
