Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då min tanke upp till molnen svingar
Och sin flygt högt öfver jorden sträcker.
Och allstäds emot mig småler heden
Som till Theiss alltifrån Douau räcker.
Under luftklar himmel tonar klockklang,
Som från Lill-Kumaniens hjordar stiger;
Middagstiden invid brunnen samla
Sig så ko, som oxe bred och diger.
Och en hästhjords vilda flykt nu susar
Genom luften, deras hofvar dåna,
Att åt herdens glädje uttryck gifva
Höga rop och piskans klatsch sig låna.
På en landtgård axrikt hvete vaggar,
Uppå vindens mjuka armar buret,
Med smaragdens ljusa färg det kransar
Fält af ingen lie ännu skuret.
Hitåt ifrån vasskrönt dam nu komma
Vilda gäss i skymningen och brusa
Genom luften, skrämda af de flägtar,
Som i qvällens stund bland säfven susa.
Långt från alla värdshus står der ensam
Midt på steppen krog med skorsten ramlad,
Sökt af törstig hop, när den till marknad
Drar till "Kecskemct" i skara samlad.
Der vid krogen står förkrympt en björkskog,
På melonrik sand så gul han glänser,
Bullersamma orren der bygt näste;
Barnstoj aldrig- än nått dessa gränser.
Ljuf der doftar sorgfull tusensköna,
Doftar Anemones blåa blomma,
Hit i middagshettan att sig hvila
I den svala skuggan, ödlor komma.
Fjärran, hvarest himlen rör vid jorden,
Dunkelblå, sig fruktträdstoppar höja,
Och der bakom dem, molnstoder lika,
Några stadstorns spetsar ock sig röja.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
