Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’334
med ett så muntert språk, ett så inställsamt väsen, att de lockade
alla män till sig och när de sedan genom sin klädsel, sitt sätt,
sina ord, sitt ansigte ådragit sig ett oblygt bemötande harmades
de öfver detsamma.
Det är möjligt att Poreius Latro icke fantiserar, men de fel
han här lägger qvinnorna till last äro den oundvikliga följden
öfverallt der de ej längre hållas innestängda, och att så numera
ej skedde tycktes moralisterna nästan beklaga. I Rom hade detta
bruk dock aldrig varit enrådande; om hustrun ock i sin grafskrift
prisades för att hafva stannat hemma, hade hon likväl aldrig
svårt för att komma ut. Hon följde t. ex, sin man på
middagsbjudningar och deu enda skilnaden var att medan männen lågo
till bords, förblefvo qvinnorna sittande. Äfven unga flickor följde
sina föräldrar vid dylika tillfällen, men gingo vanligen från bordet
vid sista rätten, "för att deras öron ej skulle såras af något
opassande infälle". Om detta redan brukades under republiken,
så var det under kejsardömet högst få offentliga eller enskilda
samqväm der qvinnorna ej deltogo, och om de också der stundom,
enligt Juvenalis påstående, betedde sig mindre tillbörligt, kan
man dock tro att det stora flertalet icke gjorde detta, och med
visshet antaga att deras närvaro bidrog att höja sällskapstonen
i det stora hela.
Man förebrår dem ock deras slöseri; "de måtte tro", säger
Juvenalis, "att penningarne växa i kistan uti samma mån som
de slösa bort dem; de beräkna aldrig, de förskingra husets
egendom för att kunna omge sig med all möjlig glans då de
offentligen uppträda." Men deuna oförmåga att rätta sig efter sina
tillgångar, detta lättsinniga skuldsättande för att lysa och njuta
denna "bristande aktning för sin fattigdom" var tidens stora fel
och ej blott qvinnornas svaghet; dessa gjorde många utgifter som
fullkomligt kunna försvaras, och öfvade stundom en storartad
välgörenhet ehuru deras gåfvor till folket oftast föranleddes af
politiska skäL eller fåfänga. I grafskriften öfver en numidisk
qvinna säges det att "hon varit en mor för alla, bedröfvat ingen,
och hjelpt hvarje olycklig" — ett loford värdigt en kristen.
Man skämtade också öfver qvinnornas lärdom och Juvenalis
har mycket qvickt skildrat en lärd dame, som tråkar ut sina
bordsgäster genom jemförelser mellan Homer och Virgilius, är
stolt öfver att aldrig fela mot syntaxens regel och omöjligt kan
förlåta siu man att hafva begått ett språkfel. Men detta är ju
endast öfverdriften af en god egenskap; om pedanteriet är en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
