Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’337
"Grufvu-fostren?" sporde Hallbera.
"Gif mig lyckoråd, om du kan," återtog ifrigt husmodern.
’Huru skall Torbrand kunna uppväckas ur sin–
"För att säga sant, fostersyster min," svarade Hallbera, i
det hon drog upp sin kappa öfver axlarna och tillspände den
frampå bröstet med en gyllene spänbuckla — "har jag grunat
öfver Torbrand, sedan jag kom hit och såg honom, men icke ser
jag något råd derför."
"Der ligger han dagen lång", återtog husmodern harm ful lt —
"och bakar sig vid eldstaden och intet förmår rycka honom ur
hans dåsighet. Der ligger han, trälqvinnor till spe och sina
föräldrar till skam. Hån-ord och eggan tränga sig icke till hans
öra genom sotet och röken." —
"Var tröst, Gerny fostersyster min! tiden torde väl verka
någon förändring", sade Hallbera; men det låg i tonen något, som
vitnade om, att hon talade mot sin egen öfvertygelse för att
trösta sin fostersyster.
"Han är nu femton vintrar", sade Gerny — "femton vintrar!
— det är bragdernas ålder. Hans fader hade vid den åldern
skepp och sjelftorvärfvadt gods — femton vintrar!" — Hon teg.
För den bedröfvade modern framstälde sig en hel rundmålning af
hjeltefränder, hvilka vid femton vintrar med svärdet i hand gått
ut för att förvåna främmande länder och derpå vändt åter till
hembygden, fräjdade och rika på gods. Blott Torbrand — blott
hennes förstfödde skulle förnöta sitt lif, som en dådlös
grufvu-fostre.
Hennes, fostersyster stod tyst framför henne en stund,
derefter sade hon: "Hugat hafver jag en sak". Hon teg.
Gerny vände sitt ansigte emot henne med ett frågande
uttryck, men hvad hon hugat blef icke uttaladt, ty nu rycktes
dörren häftigt upp utifrån och en tolf års gosse rusade in i stugan,
lemnande dörren öppen och ropande högt, att nu voro hästarne
sadlade och männen samlade på tomten. Hallbera räckte ånyo
fostersystern sina båda händer, böd henne på nytt farväl och
lemnade stugan, följd af sin värdinna.
Dörren blef öppen efter dem, och den lekande vårsolen sköt
låjiga strålar in genom dörröppningen, fördunklande elden, som
flammade på härden, och belyste med sitt fulla ljus föremålet för
det samtal, som förts derinne. Der var en stor groflemmad
yngling, som låg utsträckt vid elden. Anletsdragen voro snarare re-
Tidskrift får Hemmet. lfi:de årg. fi: te haf tet. 22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
