Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’339
Nu reste han sig upp på armbågen och släpade sig något
mera bakom elden, som efter forntida sed flammade inom en
stensättning midt på golfvet. Derpå makade han bränderna
tillsammans med en kolstake och lät sig falla tillbaka i en ställning af
så vårdslös hvila, att den till och med syntes obeqväm.
Underbart att se, huru solstrålame sköto in genom dörren och trängde
tvärt igenom eldslågorna! huru de danade glänsande vägar genom
rökmolnen, som hvälfdes upp emot taket, brytande deras färger
på tusen olika sätt och kommande de sotiga bjelkarne att glänsa
och gnistra. Torbrands öga följde dem med slö, drömmande
beundran. Dansade väl på dessa strålande vägar hulda elfvor in i
menniskoboningar, förande ljufliga drömmar — menniskans enda
sällhet — med sig från de .himmelska gårdar, der de hade sitt
hem? Voro de återskenet från den strålande härd, som
flammade i gudarnes sal? Torbrand ville ej grubbla deröfver — han
ville njuta. Med halfslutna ögon och halföppen mun låg han der,
skådande ömsom uppåt mot röken, ömsom in i lågan. Färger
och former växlade — det var lif, det var lust — det var
färgspel — der rullade ett haf sina dunkla böljor — der seglade
gnistor som skepp, der summo glödande hvalar — der kommo
sprakande härar, — men der —- allt vek för denna syn — trädde
en mö ut ur lågorna. Guldfärgade och rosenskimrande flammor
ordnade sig till en drägt kring luftiga lemmar — lockar böljade,
ögon lyste, läppar glödde. Denna syn var ej ny — hon var
honom väl bekant. Manad fram af - hans inbillning, hade denna
syn ofta stigit upp ur lågan och han hade kallat henne Frid,
grufvaus dotter. En half suck smög sig ur Torbrands bröst, och
han mera hviskade än qvad:
Lekande låga,
ljufliga flamma,
mö som jag mande
minnas för evigt!
du har mig däråt,
du har mig fäst.
Sväfva i härden
strålande låga,
tindrande tärna,
träd uti dansen!
lemna i grufvan
glödande spår!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
