Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’340
Högt jag dig älskar,
ungmö du väna!
solstrålens hägring,
skimrande flamma!
allt du förskönar,
eldgrufvans dis! *)
"Trollen tage den disen!" ljöd Gernys röst invid sonens öra.
"Trollen tage henne och behålle henne!"
Ett fräsande regn föll öfver eldstaden från kannor och
äm-baren i hans moders och hennes tärnors händer, men från
Torbrands läppar var ett jemmerrop färdigt att bana sig väg, då
han såg mön i lågorna vrida sig i dödskampen, den glänsande
klädnaden mörkna, lemmarna upplösas i rök, läpparna blekna,
ögonen slockna. Men han betvang sig, reste sig upp och
vacklade ut, stödd mot kolstaken, och följd af tärnornas skratt och
sin moders vredgade ögonkast.
Derute strålade solen klart, björkar och alar började löfvas
och hafvets vågor dansade muntert om med hvarandra. Hur de
qvådo!
Torbrand gick ned till stranden, böjde sig öfver vattnet och
lyssnade. Det var helt visst en trollsång, som ljöd till honom
ifrån djupet. Han log, skakade håret ur pannan och kastade sig
ned vid strandbrädden, låtande sina ögon följa böljornas gång,
lika drömmande som han plägade följa de fladdrande lågorna.
Så förgick dagen. Solen sänkte sig och vågorna färgades i
dess strålar. Hvarje bölja liknade eu flamma, glödande —
skimrande. — Hur de nickade åt Torbrand och lockade! — han följde
deras maning — reste sig upp, kastade af sin sotiga drägt och
snart flöt grufvans fostre på vågen. Hans starka armar klöfvo
böljorna, som höjde och sänkte sig i allt starkare svallning. Utåt
hafvet bar det med kraftiga simtag. Huru friskt och kyligt det
var i det purprande guldskimrande vattnet!
"Godt simmar du, grufvu-fostre," ljöd en röst tätt, vid hans
sida — "nästan så godt som jag". Och nu sköt en simmare
fram bredvid honom, och Torbrand igenkände sin endast ett år
yngre broder Gunnar.
Torbrand svarade icke, och sida vid sida sköto bröderna
fart i täflan utåt hafvet.
"Nu är det tid att vända åter," sade slutligen Gunnar —
"hafvet hafver sig och himlen mulnar".
*) Gudinna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
