Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’341
"Den trötte må vända — den rädde må söka landet,"
svarade Torbrand.
Men Gunnar vände icke, och Torbrand sam framåt i de
guldglänsande vågorna. En tanke genomfor ett ögonblick hans hjärna
— han ville simma ut i det eldfärgade hafvet, simma tills armen
domnade, foten svek, — simma, tills Rån för honom öppnade sin
perlbesatta sal i hafvets djup. Kanske fans der en lågande härd,
der man förunnades njuta och drömma i ro? — der inga hån-ord
störde och ingen eggan förjagade drömmen? — Men nu märkte
Torbrand, att Gunnars simtag blefvo allt svagare.
"Vänd åter till stranden! ropade han och ville skjuta
starkare fart utåt; men hans broders händer famlade nu osäkert och
hans hufvud sjönk ett ögonblick under vattenytan för att åter
skymta fram, då vågen rullade mot landet.
"Vänd åter!" ropade ifrigt Torbrand och fattade sin broder
i axeln.
"Jag förmår ej mera," svarade denne och hängde sig
ångest-fullt vid Torbrand.
Ett leende gled öfver grufvu-fostrens läppar, en gnista
glänste i de stora grå ögonen. Han vände mot landet utan att säga
ett ord, och med den växande vinden genom de fradgande vågorna
förde han stark och lugn sin broder mot stranden.
Hunnen dit lemnade han sin utmattade broder, skakade sitt
långa hår, som likt en väldig lejonman fladdrade kring hans
axlar, höljde sig hastigt i sina kläder och gick stödd emot
kolstaken långsamt in i stugan, der han intog den plats, han vanligen
innehade vid den flammande elden.
Dagar förgingo och Torbrand låg som grufvans fostre vid
elden, dädlös och förhånad som alltid, men medvetandet om sin
styrka medförde han från sitt bad i hafvet. Tanken på egen
kraft gjorde Torbrand tålig och fördragsam. Han visste sig vara
den starkaste, — hvarför skulle han icke hvila nu och drömma?
Hösten kom, Torbrand såg genom dörren, huru träden fingo
eldens lifliga färger, och huru de fallande lofven fladdrade som
lågor fram och åter för vinden. Hafvet reste sig i tvära
blyfär-gade bränningar. Torbrands moder var i frustugan med sina
mör, och hans syskon hade dragit ut att möta boskapen, som
hemtades från sina höstbeten. Torbrand var ensam i stugan, han
njöt af att vara allena, han värnide sig vid elden, makade glöden
tillsaramans och qvad sakta för sig sjelf. Han hörde på tomten
bölande boskap och skällande hundar; men hvad frågade han der-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
