Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34S
"Hon sade," återtog Gudrid med fasthet, liksom retad af
Torbrands envishet, — "att du blott vore en grufvu-fostre."
"Men jag är stark, Gudrid, — starkare än både Rafn och
Gunnar." Han fattade hennes hand och såg ifrigt in i hennes
ögon.
"Desto sämre för dig, att du är stark," sade flickan halft
förskräckt.
Torbrand släppte hennes hand och sjönk sakta ned vid
härden. Nej, hon var icke Frid, härdens dotter, — hon var icke
tör honom. Hon var för Gunnar, för Rafn, för Valgerd, — icke
för honom, grufvans fosterson.
Gudrid trädde fram till hans sida, hennes mjuka hand strök
håret ur hans panna och hon sporde sakta: "Harmar det dig
mycket att kallas grufvufostre?"
Han sköt henne lugnt åt sidan och svarade ej.
Gudrid gick åter till honom. "Du är starkare," sade hon
bedjande — "du är fagrare än dina bröder — blif icke längre
grufvans fosterson! blif min!"
Torbrand betraktade ett. ögonblick Gudrid, då hon stod
framför honom späd och fin, med de små händerna på hans arm och
de svarta strålande ögonen fästa på honom. Han kastade derpå
en hastig blick på sina egna starka lemmar och brast ut i ett
skallande skratt.
Gudrid drog sig blyg tillbaka ifrån honom och gled^ut genom
dörren. Torbrand blef ensam med sina drömmar vid eldstaden.
Vintern kom och Gudrid blef i huset. Blid som en solstråle
dvaldes hon der, lockande alla att fröjdas åt henne. Långa
stunder kunde Torbrands öga följa henne, då hon rörde sig af
och an i stugan. Han såg hennes smärta gestalt, luftig som en
fladdrande låga, röra sig omkring eldstaden. Han hörde hennes
röst tona, låg och smekande, och en underlig längtan fattade
honom. Han var icke längre den stilla grufvu-fostren, som nöjde
sig åt lågornas lek och njöt af värmen från eldstaden i lugn ro,
han längtade ut i verlden, han ville öfva stordåd och vinna gods,
och rik och fräjdad vända åter till Gudrid. Då skulle hon lära
att akta och älska honom.–-Men dagar gingo; det blef
vår och Torbrand såg med afundens skarpsynthet, att i två unga
hjertan var det äfven nu vår, — han såg att Gudrid och
Gun-når böjt sig till hvarandra i ömsesidig kärlek, och han mumlade
för sig sjelf, der han låg» "Nej, hou var icke för mig — hon
var icke Frid, härdens dotter."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
