Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’344
Det varade allt mer, isarne lossnade, snäckorna drogos i
sjön och männen fäjade sina vapen och redde sig till sina
sommarresor; men Torbrand låg som vanligt vid eldstaden,
drömmande och längtande.
"Nu draga männen söder ut i ärofulla härnadståg," sade Gernv
och stötte föraktligt till Torbrand, der han låg vid härden —
"och din fader drager med, men de som yngre äro vilja blott
njuta hvilan och lugnet. — Fege undfly de all fara och tänka
blott på att mätta sig och förnöta lifvet i lätja."
"Ja, så är det, moder," svarade Torbrand och makade sig
närmare elden.
"Ja, så är det," vidblef denna. — "Illa är att ega dådlösa
söner, och vore det långt mera fröjd att följa dem alla till högens
ro, än att se en förnöta sina dagar som grufvans fostre."
Torbrand teg blott. En tärande längtan att handla, att öfva
storverk brann inom honom, men han dröjde dock ännu. oviss
om han skulle helsas med bifall eller hån, och tiden gick och
Torbrands fader drog i viking och Gunnar följde honom; men
Torbrand låg ännu som dådlös grufvu-fostre vid härden.
Sommaren led, det blef höst. Kornet vaf’ inbergadt, männen
kommo hein från sin viking. Gunnar kom hem med sin fader.
Huru fagert rodnade icke Gudrids kinder emot honom? huru
glänste icke hennes blickar? och hornet gick rundt och trolofningen
dracks, men Torbiand var ännu grufvu-fostre.
Da gick rykte om, att våldsverkare drogo omkring i landet.
Vilda barsärkar hade kommit, brännande gårdar och rånande
qvinnor, och vida spordes om deras odåd. Gudrids kinder
bleknade och Valgerd ryste, då deras namn nämdes, och männen
höllo sig hemma vid till qvinnornas skydd.
"Ar du rädd för barsärkarue, Valgerd?" sporde Torbrand.
"Ah," svarade hon spetsigt, "mine tappre bröder lära nog
värna mig."
Men vid det- ordet smög sig Gudrid intill Gunnar, och han
grep beslutsamt om svärdet, men ett smärtfullt leende gled öfver
grufvu-fostrens läppar. Aldrig skulle någon så med
förtroendefull ömhet smyga sig intill honom, aldrig så se in i hans ögon
och smekande stryka lockarna ur hans panna.
Det var en dag och Gunnars fader hade dragit på jagt efter
en varg, som förrödde bjordarne. Hafvets vågor häfde sig
våldsamt och nordan-stormen röt, men på hafvet närmade sig en
drake. Dess svarta bog plöjde de skummande vågorna och dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
