Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
:*45
blodbefläckade segel utspändes af bören. *) Det var barsärkarnes
drake. Den lade till vid gården, och som en skara ulfvar
störtade tolf barsärkar, skriande och ursinnige mot eldskålen. **)
Skrämda dolde sig qvinnorna i loklivilor ***) och på loft, och
männen fattade sina vapen. Blott Torbrand låg ännu vid härden
undrande och väntande, om någon ville påkalla hans bistånd.
Döf för allt buller låg han der med ögonen fästade på lågan,
som steg och sjönk i behagfulla böjningar. Der var Frid,
härdens dotter, mera strålande än förr, — der kretsade omkring
henne i oredigt virrvarr jättar och barsärkar i strid om henne,
men hon fäste sina ögon på Torbrand. Det låg tro, det låg
hopp och förtröstan i den blicken, och grufvans fostre förstod,
hvad hon ville säga honom. Men han förblef liggande, kastade
blott då och då väldiga stockar på elden och sträckte sina
lemmar i lugnt välbehag.
Striden gick illa. Torbrands fader var borta med en del af
sina män, och ingen förstod att rätt leda försvaret. Somlige
voro fallne, andre sårade och Gunnar, inseende omöjligheten att
stå emot barsärkarne ensam, kastade sig på en häst för att
skynda till sin fader och påkalla hans hjelp. Nu störtade
bar-särkaflocken mot stugan. Rasande med svärden, sprungo de fram
under vilda skri som ulfvar en yrvädersnatt. Men hvem väntade
dem der vid dörren? Lugn och axelbred stod han der, Torbrand
Grufvu-fostre, stängande dörren med sin kropp, fast besluten att
dessa vilddjur aldrig skulle skåda grufvans eld, som blossade der
inne. Ett svärd hängde väl vid hans sida, men hans händer
svingade en väldig blossande stock. Hans arm förde med kraft
detta vapen, som grufvan gifvit sin fostre, och barsärkarne veko
för eldskenet; men snart anföllo de honom från alla sidor. Då
lyfte Torbrand den brinnande stocken öfver -sitt hufvud och lät
den med jättekraft falla ned. Tvänne barsärkar föllo, de andre
veko åter tillbaka, men icke utan strid. Svärd höjdes, spjut
blixtrade, yxor svungos, men alla slogos dock till jorden af den
brinnande stocken i Torbrands hand.
Det blef afton. Striden var slut. Några barsärkar voro
fallne och de andre flydde ned på sitt skepp, som nu långsamt,
likt ett såradt hafsvidunder, aflägsnade sig från stranden. Med
dröjande steg och stödjande sig mot den nu slocknade stocken,
’) Gynnande vind.
") Hvardagsstugan.
’") Särskildt afplankade sofrum i stugan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
