Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
29
till Alma, för att säga farväl. Dervid beter hon sig
nntur-ligtvis så att de Vigne måste förklara sin kärlek eller
förgås; Ouida räddar hans lif och får dervid anledning att anföra
sitt älsklingsspråk: hvem kastar första stenen? Hon måtte ’fock
hyst något tvifvel om huruvida sagda sten nu borde blifva
liggande. tv hon fortsätter sitt försvar med att De Vigne’s "hjerta
var skapadt för lidelsefulla fröjdar, och att det kräfde sin rätt";
hon prisar honom "emedan han ej hade mod att med egen hand
döda den nya och herrliga tillvaro, som öppnade sig för honom",
och ’"emedan han ryste för det sjelfmord, som är grymmare än
det verklen fördömer, det sjelfmord som tillintetgör glädjen".
"Vid himlen", utbrister slutligen författarinnan, "menniskorna
behöfde vara gudar, för att kunna lyda alla menskliga lagar!"
Hennes hjelte var emellertid lika långt från gudarnes, som
från helgonens samfund, och hans nu ändtligen inträffade .sjelf—
pröfning, som visar honom att han, "som under hela sitt lif med
alla dess felsteg, alla dess glödande lidelser dock aldrig haft en
låg tanke" (?) nu likväl fallit från sin heders tinnar, slutar med
en föresats att berätta Alma sitt giftermål och sedan — lemna
henne? Nej — bjuda henne på en "trip" till Italien eller Joniska
öarne! Han hinner emellertid ej utföra sin afsigt, ty genom en
medtäflares skurkstreck bibringas han den öfvertygelsen att Alma
är honom otrogen. De Vigne, som har sitt samvete så rent gent
emot henne, unnar henne ej ens att förklara sig, utan far till
Krimkriget. Hemkommen derifrån får lian veta sanningen, och
skurkens lif hängde nu på ett hår, men De Vigne motstod det
frestande tillfället att hämnas, ty "han var en af de ädla, varma,
naturliga andar, som älska och hata, falla, strida och ångra, som
felande af öfverilning alltid äro redo att försona synden, och som
gående genom sina egna tankars eldprof komma derur som
lutt-radt guld". Denna ädla metall i De Vignes karaktär får snart
tillfälle att stråla än klarare, ty i skogens ensamhet möter han
sin hustru och erfar den gräsligaste frestelse att vrida halsen af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
