Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90
Härefter följa flere upplysande exempel, hvilka, ehuru i hög
grad värda uppmärksamhet, likväl äro för vidlyftiga att kunna
införas. *) I stället skola vi belysa ämnet genom ett kortare
*) Red:n tillåter sig dock, den ärade förf:K oåtspord, att här nedan meddela
ett bland de märkligaste af dessa bevis:
"Tågom ett enkelt exempel." säger Max Muller. "Vi läsa, att sedan Herren
Gud hade danat den första menniskan af jordens stoft, han lät en djup sömn
falla på honom, tog ett af hans sidoref och byggde en qvinna af refvet. Här
förstår ögonblickligen hvar och en, som är något så när förtrogen med skaplynnet
hos gainla språk, att denna berättelse icke är att uppfatta efter ordeu; eller,
såsom vi äfven kunde uttrycka oss, att den just är att uppfatta efter orden, men
ingalunda såsom verklig. Vi behöfva alldeles icke hänvisa till den omständigheten
att redan i första kapitlet en mycket enklare framställning af det första
meu-niskoparets skapelse blifvit gifven, att alltså omöjligen båda framställuingarue
kunna göra anspråk på så kallad historisk verklighet. I denna första
framställning tinnes intet spår af mytologi: "och Gud skapade menniskan sig till ett
beläte, till Guds beläte skapade han henne, man och qvinna skapade han dem.
Och Gud välsignade dem, och sade till dem: våren fruktsamme och föröken eder
och uppfyllen jorden och gören henne eder underdånig." Men huru skola vi nu
kunna förklara, att omedelbart efter denna berättelse om menniskans skapelse
följer en aunau berättelse, huru den första menniskan var ensam i Edens
trädgård utan någou hjelp, och huru först utaf ett af hans sidoref en hjelp byggdes
åt honom, deu sig till honom hålla måtte? I£n hvar som är någorlunda förtrogen
med de gamla, särskildt de semitiska språkens anda, kan knappast vara i något
tvifvelsmål om hvad här försiggått. Vi må endast erinra oss, att der vi i våra
nyare språk beteckna något såsom ett och detsamma, uttryckte hebreerna denna
identitet genom benknota, arabe]lla genom öga. Det är icke svårt att göra för
sig förklarlig uppkomsten af sådana uttryck. Benknotan syntes vara det inre,
det oföränderliga i menniskan och djuret, ögat var likasom själen, jaget hos ett
lefvande väsen. Så frågar redan en skald i Veda: "hvem har sett den förstfödde
då han, som inga benknotor (d. ä. ingen form) hade, födde honom som hade
benknotor?" Det vill ju dock så mycket säga som: då det formlösa erhöll form,
eller rent af då det ickevarande erhöll tillvaro. Han fortfar vidare med sina
frågor: "hvar var verldens lif, blod, själ? Hvem vände sig med sådana spörsmål
till en, den der besked visste?" I Vedas gamla språk ligger i dessa ord
"benknota", "blod", "andedrägt" något mer än deras blott materiela betydelse. Detta
förandligande egde långsamt och omärkligt rum, i det ord som ursprungligen
betydde benknota, blod, flägt, andedrägt, antogo en mer och mer abstrakt, allmän
karakter, och kommo att betyda lif, väsen, sjelf, så att t. ex. det sanakritiska
ätman, andedrägt, slutligen nedsjönk till blott och bart pronomen "sjelf".
Öfverflytta vi detta "på de semitiska språken, så varsna vi lätt, att äfven här det
ursprungliga ordet för benknota, det hebreiska etzem, kunde genom flitigt bruk
förflyktigas, och på sådant sätt framalstra och komma att, stå i stället för
pronomen ipse, sjelf.
Kasta vi nu efter dessa förberedande anmärkningar ånyo en blick på deu
andra skapelsehistorien i Gamlft Testamentet, så blifver det oss lätt begripligt,
huru den tanken, som enligt liebreernas gamla traditioner kunde läggas den första
menniskan i munnen, att qvinnan vore olik alla andra varelser, en varelse sådan
som han sjelf, ganska naturligt fann sitt uttryck i de orden: "qvinnan är ben af
mina ben och kött af mitt kött", ett uttryck som, om det blott ett par
generationer igenom hade fortplantats från far till son, från mor till dotter, ganska
lätt kunde uppfattas i sin ordagranna d. ä. falska mening, till dess att slutligen
denna tydning, såsom den underbaraste, vann alltmer gehör hos ung och gammal,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
