Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
115
Segrande sanningen — kära,
Förstår du mig nu?
Hon är den enda, min käresta,
Fagre än du.
Vakta din ande, o käresta!
Har han i sig"
Sanningens väsen, dess skönhet
Speglas i dig
.Då skall jag tänka, min käresta,
Hon är blott du,
Och der blir intet, min käresta,
Fagre än du.
14, Om Ouidas författarskap,
(Fortsättning och slut från föregående häfte.)
Den i det föregående påpekade sedliga missriktning till
hvilken Ouida gör sig skyldig är, som vi tro oss hafva visat, temligen
i ögonen fallande; så pass mycket att dess faror väl knappast
undgå tänkande läsares uppmärksamhet. Men hon gör sig skyldig
till ännu andra af försåtligare och derför farligare art. Det kanske
betänkligaste af hennes fel är hennes skicklighet att kläda det
onda i ljusets drägt, att af lidelsens slafvar göra ödets martyrer
och i sina skildringar framhåller hon med nästan orubblig
följdriktighet lasten som ädelhetens högskola. För den
oefter-gifliga sede- och naturlag som lyder: att hvad man sår, får
man ock uppskära, ej blott i handlingens yttre följder, utan ännu
mera i dess inre, i skaplynuets bildning med och genom dessa
handlingar, har Ouida ingen blick. Att den, som under långa år
satt jaget och njutningen framför allt annat, derigenom förlorar
sin känsla för sanningen, sin kraft då profvets stund kommer, är
dock en lika vanlig som väckande erfarenhet, och man kan
knappast fatta den medvetslöshet, som Ouida i detta fall visar. Vare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
