Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48
Då våren koin och Torolf äfven nu ville draga till Norge, tog
han ned, yxan och qvad en sång, i hånfulla vändningar
förtäljande, att eggen sprungit af på det trolösa vapnet och att det
derföre vore bäst att konungen toge tillbaka sin förhatliga
gåfva, som icke varit värd att föra ut till Island. Torolf tog
yxan men sänkte den i hafvet. På denna resa följde Egil med
sin broder. Ilan var sin fader lik och hatade liksom
denne Norges konungar. Det är eget att se huru en ensam man
dristade taga upp strid mot konungen öfver ett helt land och att
den senare dervid nästan alltid drog det kortaste strået, ty Egil
visste alltid att med sina fränders hjälp reda sig ur alla
svårigheter. Ja, det gick slutligen så långt att Egil till sist på
tinget, der han hade en arfstvist, öppet trotsade konungen och sade:
»Lika mot lika vill jag strida och aldrig fly, och icke skall jag
göra skilnad på man, han må bära hedersnamn eller icke».
Flera gånger öfverföll han och drap konungens män och en
gåna reste han nidstång — ett hästhufvud, uppsatt på en stång
och vändt emot landet — och Egil ristade runor på stången,
att denna stång var rest mot drottning Gunhild och konung
Erik, och att han vände hufvudet mot land på det att inga
landvättar*) skulle finna hem, förrän de förjagat detta
konunga-par ur landet. Ännu hade Egil alltid haft framgång emot konung
Erik, men så led lian en gång skeppsbrott vid Orknöarna.
Erik var då fördrifven från Norge och herskade öfver dessa
öar, och lian gästade nu på den gård, invid hvilken Egils skepp
förgicks. Nu syntes Egil förlorad, men han tog skaldekonsten
till hjälp och qvad en dråpa, som räddade hans lif. Denna
dråpa — ett mästerstycke i formelt hänseende — finnes ännu
bevarad i sin helhet. Konungen skänkte honom till belöninc för
den samma, hufvudet, som han förverkat, och den kallas derför
Hiifvudlösen. Egil tackade ffir gåfvan i ett qväde, deri han
sade, att, ehuru fult hans hufvud än var, utgjorde det dock för
’) Landets skyddsandar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
