Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76
tonen i Harmsol. Skaldens hela hjärta hängde vid »hvite Krist»,
och i omqvädet förklarar han:
Jord och himmel och menskors
ätt den väldige skapat,
Och likväl går det honom understundom som den »i tron
blandade» Hallfred Vandrådeskald, dikten är icke alldeles fri från
den trollmagt, som Odén och hans ätt utöfvade öfver sången.
Harmsol afslutas med denna bön:
Solens kung! du, som vänder
sorgen bort! o låt ingen,
— derpå det hvilar — vara
utan din stora misskund!
Mera frigjord från den gamla dråpaformens tryck är
deremot Lilja, som var af samtiden så högt uppburen, att det blef
ett ordspråk: Alla skalder skulle gerna hafva velat diktat Lilja.
Denna dikt skrefs i en senare tid, i en egen versform som sedan
II o
kallades Liljulag, af den orolige augustinermunken Osten
As-grimsson, som dog 1361, och faller egentligen utom den gräns,
som man vanligen utstakat för den litteratur, hvilken man kallat
den fornnordiska.
I allmänhet har det blifvit ett bruk att bjärt framhålla
Edda sångens skönhet jämförd ined dråpans, och till en viss
grad kan detta äfven vara befogadt. Men om det är en regel,
att man icke får döma 0111 det, som man icke fullt förstår, så
mäste detta i fullaste mått gälla om dråpan. Att väl förstå
den är ett vanskligt arbete, och då man sträfvat igenom den
och lärt sig förstå bokstafven, blir ofta anden lika främmande.
Många omskrifningar häntyda otvifvelaktigt på sagor och sånger
för oss alldeles okända, men som säkerligen för våra fäders
inbillningskraft öppnade vidsträckta utsigter öfver för oss nu
förlorade fornqväden. Hvad vi emellertid aldrig kunna förneka
dråpan är styf prakt och värdighet. Att derföre, såsom en eller
annan gång skett, öfversatta dessa sånger fritt, så att de skola
närma sig nutidens folkdikt, synes vara bevis på, att om än öf-
kärare äu allt är, och bättre
stormhemmets ädle konung.
Himlens väktare! höge
drotten! oss samla alla
döpta, der aldrig ymnig
frid och fröjd oss tryter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
