Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
131
Klaven till vår författarinnas djerfhet att midt ibland de
mästerliga skildringarne af bondelifvet inkasta sina anspråkslösa
bilder från den förfinade verlden, ligger måhända deri, att hon
icke tillbragt hela sitt lif i fosterbygden.
Marie Colban har nemligen brutit nationalitetens skrankor
ej blott för sina diktade personligheter utan äfven för sin egen.
Enka vid 30 års ålder, »med 70 specier i enkepension och en
herlig liden Sön at opdrage», stäldes hon i valet mellan att lefva
med sin gosse på andras bekostnad eller att, tvärtemot den tidens
bruk inom de kretsar i den norska hufvudstaden hon tillhörde,
arbeta för sitt uppehälle. Hon valde det senare alternativet, och
efter några försök i olika rigtningar återfinna vi henne med
pennan såsom verktyg och tidningspressen till arbetsfält. Marie
Colban var och är ännu Morgenbladets korrespondent i Paris,
der hon genom tidigt knutna vänskapsförbindelser alltid varit i
tillfälle att lefva i de bästa kretsar. Med inkomsten af sitt
arbete och en förhöjd pension har hon skapat ett oberoende lif
för sig och sin son, och detta utan att i minsta mån afträda
från den framstående samhällsställning hvartill hon var född.
»Jeg var den förste Dame», skrifver hon nyligen i ett enskildt
bref, »af den Klasse, som man kalder ’Verden’, der i Norge
ar-beidede for Penge, og at min Stilling til Verden er forblevet
densamme, har givet mine Landsmändinder et gevaltigt Stöd ind
paa Arbeidets lykkelige Bane.» Att denna bana dock icke för
någon och således icke heller för henne är utan sina törnen, röja
andra uttryck i hennes bref. Så skrifver hon t. ex. »Jeg har
aldrig spurgt meget efter Penge, skjöut jeg har kjæmpet en Kamp
paa Livet for at skafte dem til Veje.–Jeg elsker Armoden
fordi den har opdraget mig, og Velstanden for alt det, man med
den kan gjöre for Andre. — Den eneste Förändring i min
Leve-maade er, at jeg aldrig mere hungrer og ikke fryser meget. Alt
andet bliver ved det Gamle.»
Efter att med dessa flygtiga anföranden ur en tillfällig korre-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
