Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
fann sig främmande, ehuru tiden ej medgaf att tala ett förtroligt
ord med någon. Så försvunno fyra lyckliga dagar. Ångbåten
skulle gå kl. 3. Man åt middag i hast under muntert prat. Man
var icke alltför känslofull der i huset: far och son höllo nog af
hvarandra, inen de voro vana att lefva skilda. Efter middagen
följde den unga enkan Helene in för att hjelpa henne med de
sista omsorgerna för resan. De voro en half timme tillsammans;
man hade mest talat om nattsäcken och dess innehåll. Helene
kunde sedan ej minnas hvad som ledt dem öfver till ett annat
ämne. Hon mindes blott att den stilla, högväxta frun, som hon
aldrig skulle kunna glömma, hade sagt till henne: »jag ber dig icke
att skrifva till mig, ty du har de dina; men går lifvet dig nånsin
emot, hvilket Gud förbjude, kom då till mig. Jag har erfarit
nog och jag förstår sorg.»
På ångbåten träffade doktor Lassen en akademikamrat, som
var född i Finnmarken och nu efter lång frånvaro sökt sig
tillbaka till sin kära hemort såsom kapellan just i det distrikt,
der Lassen blifvit anstäld som läkare. På någon vänskaplig fot
hade de aldrig stått till hvaraudra, snarare tvärtom; och de voro
båda för ärliga att yttra glädje öfver hvad som i grunden var
dem fullkomligt likgiltigt.
o
Ångbåten som går längs kusten är i dessa trakter som en
landsväg der alla mötas. Der stationerna följa tätt på hvarandra,
är resan högst liflig och angenäm; men ju längre norr ut man
kommer, desto strängare och tystare förefaller allt. Lassen, som
varit vid yppersta lynne så länge man stannade många gånger
om dagen, och han kunde på sitt lifliga sätt språka med folk
som han icke kände, och dem föredrog han alltid, sade han leende,
blef mörk och tankspridd från det ögonblick det blef stilla ombord.
Hans ögon hvilade med förakt på allt hvad han såg, och lians
hustrus blick åter hvilade spörjande och skyggt på honom, men
det märkte han icke.
Till hans förundran tycktes den unge presten finna intresse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
