Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
159
Allt sådant var blott som sig borde och tankarne gingo
annorstädes. De engelska lästimmarne kallade han sina »grå fröjder».
Det ansigte han såg i drömmen var icke Helenes utan ett
outransakligt, gåtlikt ansigte, som dock stundom genomströmmades
.af det varmaste lif och då bar honom till poesiens och
ungdomens land.
Sommaren var kort och begagnades till utflygter för att roa
•den främmande — en lätt sak, ty hon fann intresse i allt. Doktorn
hånade stundom denna välvilja, men hon förklarade lugnt att hon
älskade Guds jord i alla dess former; och om den svarta
bergsklyftan och den nakna vildmarken också ej föreföllo henne sköna,
så talade Gud till henne från dem månget och mycket som hon
ej fått veta genom löfskogen söderut.
Doktorns skiftande lynne fortfor äfven under utflygterna och
förtog mången gång allt nöje. An gick han mörk som ett
stormmoln vid Elses sida, än åter smälte han i älskvärdt behag eller
skämtande humör. Då den lugna, omedvetna blicken ur Elses öga
mötte hans glödande blickar, blef han nästan i raseri och lät detta
bryta ut mot den oskyldiga naturen. »Vore jag en fogel», kunde
han ibland säga, »blef jag här stum af sorg.» En dag, då Else
förehållit honom att han misskände det storartade och verkligt
välgörande lif han förde som läkare i dessa ödsliga trakter,
inföll han med bitterhet: »Ja, befall blott hjertat att icke slå, och
det är en afundsvärd tillvaro». — För Helenes skull teg Else.
Hela hennes bemödande gick ut på att dölja för hustrun, att hon
hade en man som alltid glömde att hon var till. Och det
lyckades till en del. Något sådant som sårad stolthet erfor det
rena barnahjertat aldrig: det träffades blott stundom af ett
plötsligt sting; det var som om någon gjorde henne orätt eller
tillfogade henne något ondt; men han kunde det ju icke vara!
Det enda afbrottet i denna qvalfuila spänning var då Helene
■en dag vid en bärplockning var nära att sjunka i kärret, meu
lyftes upp och bars hem på armarne af mannen, under det ban
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
