Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
161
efter hennes inres stora mått — af den saktmodiga hustrun, som
mannen förgudande såg upp till och som hjelpte honom att dö —
och slutligen bilden af den unga enkan som väckte allmänt
uppseende utan att vilja eller ens märka det, henne, som fått den
härliga gåfvan att försköna allt omkring sig och hvad bättre är
— att tinna frid och gifva frid.
Då Helene uttryckte sin förhoppning att Else en gång skulle
gifta om sig, afvisade hon med fasthet denna tanke. Gud hade
tillåtit att hon utan ånger kunde tänka på det förflutna. Men
Nils hade förtjent en hustru, som gifvit honom hela sin själ. Hon
gaf hvad hun kunde. Gud dömer viljan. Men aldrig, aldrig mera
ville Else tänka på giftermål.
En bland de sista förströelser man uttänkt var en fiskarfärd,
i hvilken presten deltog. Doktorn, som aldrig gjorde något till
hälften, fann det vara ett kungligt nöje och blef med ens en
passionerad fiskare. Presten och Else voro också ifriga och det
gick gladt och lustigt till på båten. Ett så godt, vackert skratt
hade Helene icke hört sedan hon var hemma, ty i
handelsmannens hein var det dock af annan art. — Sjelf tänkte hon icke
mycket på nöjet: han var road och det var nog för henne.
Den fångade fisken skulle spisas i prestgården. Presten
öf-verskylde med liffullt samspråk, i vexlande skämt och allvar,
sanningens skröplighet och den gamla frökens vresiga lynne.
Efter qvällsvarden gick Else ut i trädgården för att se 0111 några
plantor och gifva den ruggiga finnhunden en fristund. Inifrån
fönstret syntes den höga, smärta gestalten, lyssnande utåt hafvet
som låg liiånbelyst och den svarta fjellklyftan nedanför, liksom
hade de i sanning hviskat till henne ord, som ej hvar och en
finge höra.
Doktorn, som tankfullt betraktade henne, vände sig hastigt
till presten, sägande: »Har det aldrig fallit er in, att hon är en
skepnad från Eddatiden?»
Presten fann också att hon erinrade om en annan tid och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
