Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’240
endera polen far brorslotten. Det följer ur det redan sagda att
allmängiltigheten, styrkan i G. Eliot’s karaktersteckning äfven
beror derpå att hon sant och kärleksfullt skildrar enskilda
menniskor, samt derigenom ger hvad konstspråket kallar »typiska»
karakteren Om man söker skildra en typ, ger man i de flesta fäll
en vrångbild; om man söker skildra en verklig menniska och deri
lyckas, ger man en mer eller mindre typisk gestalt åt
literaturen, en sådan i hvilken andra menniskor igenkänna sig sjelfva.
Först genom dylika skapelser blir en romanförfattare »klassisk»,
som det heter, först sålunda får han en ingripande betydelse både
för sin och kommande tider. Ger han deremot ensidiga
tidstyper, förkroppsligade tendenser, komina dessa, i fall de alls
i literaturen bevaras, att, sedan de tidslyten äro borta, som man
med dem velat påpeka, stå meningslösa som fogelskrämmor efter
frukttiden.
De för G. Eliot’s karaktersteckning öfver hufvud betecknande
drag, som vi här framhållit, återfinnas i rikt mått hos
hufvudpersonerna i Middlemarch. Fram för allt är det i’skildringen
af Dorotheas och Mr Casaubous förhållande, G. Eliot häfdar
sitt rykte, som en af de yppersta och finaste tecknare på
själs-lifvets område.
Den lifsbild hon genom dem upprullar är allt igenom
gripande, just emedan den på alla punkter är så slående sann. För att
börja från början vilja vi påpeka huru förfin skildrat Dorotheas
sjelf-förblindelse med en naturtrohet sådan att den kan fresta till ett löje,
men ett vemodigt, ty en dylik sjelfförblindelse har något djupt
nedslående i synnerhet hos de unga, som, ofta klarsynta för urbilden
af lyckan, äro så förunderligt skumögda att i lifvet igenkänna den.
Man inser så väl, huru rätt Dorothea fattat sitt säregna skaplynne,
då hon önskade att hennes make skulle vara »långt öfver henne
i omdöme och kunskap». Mail känner lifligt hvilket naturligt
uttryck för hennes personlighet innebäres i hennes förhoppningar
att kunna se upp till sin man, lära af honom lifvets och böe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
