Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’244
Middlemarch är en landsortshistoria och med undantag af
Romola äro alla G. Eliot’s romaner det samma. De sysselsätta
sig oföränderligt med lands- eller småstadshändelser,- stora städer
och höga kretsar komma de sällan nära. Hon besöker ej ofta i
sina skildringar ens herrgårdarne på landet, utan stannar med
förkärlek vid folklifvet i egentligaste mening, häri olik flertalet
engelska författare. De klasser, »som reda åt landet dess närande
saft», ega i England ingen bättre tolk än G. Eliot, som för deras
lifsvilkor, känslor och lidanden eger den sanna medkänsla som vid
skildringen af dem skapar ej »tendensromaner» men lifsbilder. De
kanske yppersta typer hon gifvit sitt lands literatur äro väfvare,
timmermän, mjölnare, o. s. v.; de skildringar der dessa äro
hufvudpersonerna måhända rikast på tankedjup och känslostyrka,
godmod och qvickhet. Middlemarch liksom Felix Holt
behandlar hufvudsakligen medelklassen, men äfven med dess lif är G.
Eliot innerligt förtrogen, något som hvarje enskildt drag röjer.
Att de ämnen som i Middlemarch behandlas icke äro
ovanliga, vet läsaren redan — G. Eliot’s böcker äro aldrig ovanliga
genom händelsernas utan genom personernas egendomlighet —
men hvad som i den kortfattade öfversigten ej kunnat framstå
är det mästerskap in i alla detaljer hvarmed dessa ämnen äro
genomförda. Ej blott i de stora dragen röjes den måtta, den
frihet från öfverdrift som betingar troheten mot naturen, jämte
den skonsamhet som betingas af insigten i denna
menniskona-turs svaghet: den röjes kanske ännu mer i det lilla. G. Eliot
har den finaste blick för alla de små skiftningar, som gifva
hvarje tafla dess säregna, lefvande prägel. Ehuru hon i
Middlemarch, om boken ses i sin helhet, begått ett stort fel mot
kompositionens lagar, till hvilket vi senare återkomma, begår hon
nästan aldrig dylika i enskildheterna. Der underordnas alltid
bisakerna, der får hvarje figur sin rätta plats, hvarje färg sin
rätta ton. Lika så har G. Eliot en sällsynt förmåga att ge
den bästa bakgrund åt sina personer. Ehuru hon icke är hvad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
